Ledarlöst på Österänggymnasiet

Det finns två sorters ledarskap; det ena bra, det andra dåligt. Med dåligt ledarskap menar jag inte svagt ledarskap, som inte är något ledarskap alls.

Dåligt ledarskap är starkt, men destruktivt. Det dåliga ledarskapets viktigaste verktyg är rädslan, och rädsla isolerar och skiljer folk åt.

I tider av förtryck och maktfullkomlighet har nackdelarna med ett sådant system visat sig; maktens män isoleras, när de isolerar sig från dem de är satta att styra. "Styra" behöver – om någon nu kan ha missat det – inte betyda att man dikterar.

Det betyder – som varje god ryttare, eller, för den delen, seglare vet – att man känner vartåt vinden blåser och vad man kan åstad komma med den, väljer hur man kan ska kryssa för att komma dit man vill, eller kaptenen vill, eller besättningen, eller vem det nu är som bestämmer. En god kapten behöver aldrig frukta myteri.

På det sättet påminner min arbetsplats historia, under det dryga decennium jag varit anställd där, en hel del om Sveriges, må vara i mindre skala; på tio år har ett halvdussin chefer passerat revy, och försvunnit i fjärran, av olika skäl, och åtminstone jag har vant mig vid att nynna "Vem kan man lita på".

Men vi sköter oss själva, och jobbet, efter bästa förmåga, vilket, enligt statistik, elever och vårdnadshavare, inte alls är så illa. Detta om dåligt ledarskap.

Det goda ledarskapet, däremot, kännetecknas av lyhördhet; inte bara mot överordnade, utan även mot fotfolket, de som bedriver den så kallad kärnverksamheten; en förmåga att tillvarata och vårda sig om de mänskliga resurserna på bästa möjliga sätt, samt att vara tydlig.

Lyssna på sakskäl, och våga stå upp i korseld och ta smällarna; hårda, konkreta frågor från golvet, inte svikta eller svika. Då tycker jag, har man rätt att kalla sig medarbetare, fast man har krånglat sig fram till den egentligen föga avundsvärda positionen som chef och därmed överordnad, särskilt om detta har uppnåtts av egen kraft och duglighet.

I avsaknad av dylika ledaregenskaper är det ju lätt för den överordnade att utvecklas till översittare. "Det är jag som bestämmer", kan inte sägas ofta nog av den som intagit denna defensiva position. Det hjälper inte. Redan H C Andersen visste.

Ibland kan det vara svårt att skilja på respekt och rädsla. Med tanke på det uppenbara godtycket hos de herrar som fattar beslut om vårt väl och ve i Kristianstads kommun och min förmåga att klara nästa amortering till banken, vore det naturligtvis klokast att tiga.

Men respekten för mina sinnens vittnesbörd, mina kollegors och min mänskliga och professionella upprördhet, samt oron för kärnverksamhetens kvalitet – som visserligen inte är helt beroende av expeditionära beslut, så mycket som av kompetens och samhörighet – allt detta har tvingat mig att fatta pennan för att dels skriva av mig min vrede, besvikelse och förtvivlan.

Dels vill jag också tacka Jenny Comstedt för gott ledarskap under fem år av obrutet förtroende.