Rättshaveristen har oftast fel

Han ville att det skulle börja lukta i akten. Men myndigheten hittade en lösning. Leverpastejen vakuumförpackades!”

Alla som har arbetat ett tag på en myndighet, i rättsväsendet eller som journalist har kommit i kontakt med dem: Rättshaveristerna. Den del av allmänheten som skickar sina inlagor 300 gånger, som alltid innehåller ordet ”rättsröta” och med kopior till ministrar, generaldirektörer och ledamöter i Högsta domstolen. Den del av allmänheten som kan få för sig att skriva en inlaga på en skiva leverpastej.

Med tiden har vissa föreställningar om rättshaverister kommit att utmönstras.

Jag försökte själv, genom humorns prisma, fånga in en del av rättshaveristerna i en bok med den något provokativa titeln ”69 tecken på att du är en rättshaverist”. Många av dessa tecken är mer eller mindre kända: Det stilistiska draget att använda flera utropstecken efter varandra, frekvensen av stora bokstäver och det inkvisitoriska tonfallet. Otidigheter, svordomar och konspirationer. Egocentrism och aggressivitet.

Reaktionerna på boken visar att många har samma erfarenheter av rättshaverister som jag. Men det finns också en vida spridd uppfattning, nämligen att rättshaveristen ”i grund och botten ofta har rätt”. Det stämmer inte. Den person som ”påstridigt hävdar sin rätt”, för att använda ordboksdefinitionen av en rättshaverist, har sällan den rätt som hen strider för.

Den person som skickar 1 000 e-mejl i veckan med budskapet att en viss domare ska åtalas för tjänstefel har sällan rätt i att domaren borde åtalas för tjänstefel. Rättshaveristen har oftast, om man ser till reglerna, fel, snarare än rätt.

Däremot har många rättshaverister någon gång utsatts för något som uppfattas som en kränkning, och som inte sällan är något som de flesta av oss skulle uppfatta som en kränkning, om vi drabbades av samma sak. En vårdnadstvist där pappan känner att domstolen inte lyssnar på honom, ett bygglovsärende där en beslutsfattare framstår som jävig, ett bryskt bemötande på arbetsförmedlingen när den arbetssökande redan upplever sig nedtryckt och värdelös.

I sådana situationer kan vi alla uppleva oss som kränkta. En del hanterar sådana upplevelser genom att skicka in handlingar skrivna på leverpastej. Tokigt förstås. Men de av oss som ännu inte börjat skiva pastej i A4-format kan försöka sätta oss in i den situation som skapar detta beteende. Det skulle ha kunnat vara du, eller jag, under rätt – eller snarare fel – omständigheter. Kanske är du och jag bara en oförrätt från att skicka 200 skrivelser till JO, JK och Göran Hägglund med ämnet ”FÖRBANNAD RÄTTSRÖTA OCH KORRUPTION!!!”

Vi är alla potentiella leverpastejmän.