Revykung med i kultförklarad film

VINSLÖV. Möjligen går det att göra anspelning på "Plötsligt" vad gäller inspelningsplatsen men inte om filmen "Stall-Erik och snapphanarna" i sig. Ingvar Andersson föreslår Västergårda som tidstypisk miljö till hans roll som luffare, som träffar huvudpersonen snapphanen Stall-Erik ute i skogen.

- Jag spår att det bli en hård vinter, men han tror mig inte riktigt, berättar Ingvar Andersson som dock inte köper sina repliker rakt av, utan justerar dem så de ligger bra i munnen.

Ingvar Andersson hade slagit filmen ur hågen. Redan 2004-2005, i samband med uppdrag i Helsingborg, fick han ett brev från Anders Olofsson med en förfrågan om medverkan.

- Jag trodde han glömt det hela, säger Ingvar Andersson, som funderat på hur det kommer sig att snapphanefilmen nästan fått kultstatus, alla skådespelare av rang vill vara med.

- Det är som med bowling, att faller en kägla faller alla, säger han innan Anders Olofsson och filmaren Rolf Hamark dyker upp.

Filmen "Stall-Erik och snapphanarna" är inte likt något annat filmprojekt. Anders Olsson bor med sin mamma i Helsingborg, försörjer sig som städare och diversearbetare och har alltid varit intresserad av film och teater. Ett och annat statistjobb har det blivit genom åren.

Med sin ödmjuka framtoning, han tar genast i hand och ger en kram, och sin envisa läggning har han fått skådespelareliten på fall.

Nu ringer de och ber om att få vara med. Inte på grund av de höga gagerna - det handlar i stort sett om ideellt arbete - utan för att alla andra varit med.

Stall-Erik blev han i filmen Stengrunden som Niels Dybeck och Kent Andersson spelade med i och som Rolf Hamark var regissör av och producent för.

- Där möter jag en figur, det var Anders Olofsson, som frågade om jag hade en roll åt honom. Kanske Anders, svarade jag. "Det ska bli ett nöje", sa Anders och tog min hand, förklarar Rolf Hamark som då inte anade att de två skulle inleda något som liknas vid "filmen som aldrig blir färdig" och med en rollista som slår Ingmar Bergmans besättningar med hästlängder.

Johannes Brost föll först för Anders Olofsson bedjan. Han blev den första käglan.

- Nu är vi väl uppe i 37,38 kända skådespelare. Det är nästan "Guiness rekordvarning" på det, säger Rolf Hamark som trots allt försöker förmå Anders Olofsson, som skriver manus efter hand, att ställa in sig på ett slutdatum.

När du lever så i produktionen, är det inte risk att den inte blir färdig?

- Nej, det ska den bli. 2015 är tanken.

Finns det ett liv efter filmen?

- Det kommer att bli vemodigt, medger han.

I sommar har det varit inspelningar i Göteborg, Mariefred och Fredriksdal.

Senaste inspelningen var med Babben Larsson, som fått en roll som fru Runius och som bodde i ett ödetorp vid Hallandsåsen där snapphanar rekryterades.

Stalldrängen Erik får uppleva och följa hela snapphanerörelsen.

Anders Olofsson tar på sig sin specialsydda hatt och stövlar och ber Ingvar Andersson ta på sig luffarkläderna, modell större, han har med sig.

Själva scenen är tre, fyra minuter lång.

Hur ska Ingvar Anderssons luffare vara, är han trevlig?

- Han är neutral, han går runt bland svenskar och danskar och drar sig till värdshusen, säger Anders Olofsson som äntligen lyckats pricka in en vacker höstdag för inspelningen.