Huvudledare

Obegripligt hat och galenskap

Huvudledare
Foto:

Man kan debattera om vem som är skyldig och vem som ska bestraffas. Men i grunden är alla offer när krigen skördar.

Artikeln publicerades 22 juli 2014.

Kentucky april 2013. En femårig pojke hade nyss fått ett vapen i present. En ”My First Rifle”, som finns i knallrosa med matchande väska om man så önskar. På några sekunder var hans lillasyster död. Det var inte meningen, men det var så det blev.

Barns vapen brukar vara fulla med vatten – inte med kulor som av misstag dödar småsyskon med ett skott i bröstet. Sådana vapen brukar man inte sätta i händerna på dem som inte kan hantera dem. För det är inte vapen som dödar, utan människor.

När 298 oskyldiga sprängdes häromdagen var orsaken sannolikt att alltför avancerade vapen kommit i händerna på de ryska separatisterna – som är ett splittrat gäng, beskrivna i Svenska Dagbladet som ”en bred skala småkriminella, kaukasiska proffssoldater, lokala taxichaufförer och fabriksarbetare.” (19/7). Att förse dem med luftvärnsrobotar kan bli som att ge ett laddat vapen till ett barn. Man vet tyvärr vad som kan hända.

Mycket tyder på att nedskjutningen av passagerarplanet var ett misstag. Och misstag händer – men oftast bara om förutsättningarna finns. Om en femårig pojke hade fått en vattenpistol i stället för ett laddat vapen hade han fortfarande haft sin lillasyster.

Det är inte helt säkert att det var de ryska separatisterna som stoppade 298 människors resa till Kuala Lumpur, men att konflikten i sig är att beskylla kan ingen vända sig emot. Kroppar kommer i vägen och dör.

Det finns få ”goda” i den här sagan. Ryssland ligger bakom mycket av turbulensen, men i Ukrainas regering sitter få duvungar. Förenta Nationerna må å sin sida ha en fredsduva som symbol, men i dess styre sitter många stater med blod på sina händer. Sverige exporterade försvarsmateriel för 11,9 miljarder kronor 2013, motsvarande två procent av världens export. De största exportörerna är Ryssland och USA.

Runtom i världen pågårför tillfället 33 väpnade konflikter. Militärer och rebeller mördar varandra, men även de som inte av egen vilja gett sig in i leken tvingas leken tåla. Ofrivilligt befinner sig miljoner människor mitt bland apachehelikoptrar och pansarfordon. I förra veckan mördades fyra barn som lekte i Gaza i en flygräd från Israel. Målet var inte små pojkar, utan soldater, men likväl sprängdes 2-11-åringar mitt i sitt sökande efter krabbor på stranden. Vad säger Israels premiärminister Benjamin Netanyahu? ”Ojdå”? Bara i juli har 500 personer dött, de flesta civila. Hamas beväpnade gren beskjuter Israel, Israel svarar. Krisen blir värre för var dag.

Kvinnor, män, barn som aldrig bett om annat än ett liv i fred där man kan låta dagarna ha sin gång utan att ständigt behöva vara rädd för att dö, styrs av maktgalna – som retar upp andra galna, som retar upp ännu fler. Och kriget är igång, med totalt kaos, där hämnd och hat dominerar. Ingen sida kan stöttas och hyllas. Forskarna talar om att krigen idag fragmentiserats, att det inte längre är två stater som skjuter på varandra – bara i Syrien finns 1 200 väpnade aktörer. Lägg därtill vapenleverantörernas inblandning; det blir ett nät av medskyldiga.

Striderna rasar i världen.I Irak har 5 500 personer dödats och nära 12 000 skadats sedan extremistgruppen Islamiska staten (tidigare Isis) invaderade Falluja i januari. I Mosul håller man just nu på att göra sig av med den kristna befolkningen. De som inte vill konvertera tvingas betala skatt – eller dö. Enligt FN avrättar Islamiska staten civila, begår sexuellt våld mot kvinnor och flickor, kidnappar människor och dödar barn. 1,2 miljoner har tvingats fly från sina hem (AP 18/7).

Under den arabiska våren 2011 reste sig människor upp och sa ”nu får det vara nog”. Så även i Syrien, där demonstrationer hölls till förmån för politiska reformer och stopp på korruption. Men så slog regimen tillbaka och situationen urartade. Sedan 2011 har tiotusentals dödats och miljoner satts i skräck. I flykt.

I Kongo beräknas 6 miljoner ha dött i kriget som pågått sedan 1998. 2 miljoner har våldtagits, och enligt Rädda Barnen är två tredjedelar av offren minderåriga. Historierna är fasansfulla. Tårarna stockar sig.

33 väpnade konflikter – så vad gör resten av världen? Uppmaningarna och fördömandena haglar. FN:s säkerhetsråd kräver ett eld upphör i Gaza. Men spelar det någon roll?

USA:s president Barack Obama har tidigare uppmanat Syriens al-Assad att avgå. Även FN:s generalförsamling har röstat igenom en resolution med krav på hans avgång. Men det är tandlöst så länge Kina och Ryssland stoppar i säkerhetsrådet.

Lika tandlöst är det självklart att som ledarskribent i Skåne tro att ens ställningstagande har någon större inverkan. Att skriva att saker är oacceptabla blir som en viskning på en hårdrockskonsert. Milisen i Kongo läser inte svenska tidningar. Israels regering stoppar inte blockaderna mot Gaza bara för att man säger åt dem.

Ett sätt att göra skillnadär att i valet i höst välja det parti vars försvarspolitik man tror skyddar Sverige bäst, eller som via klok diplomati kan göra skillnad i EU eller FN. En annan fråga är vapenexporten. Med tanke på fragmentiseringen, där klåpare står vid avtryckarknapparna och ingen vet vem som bestämmer, kanske frågan bör diskuteras. För även om vapen inte dödar på egen hand är de nyckfulla och hatiska fingrar som greppar dem ytterst opålitliga.

Å andra sidan, kan man stoppa människor från att försvara sig med vapen när de blir beskjutna? Inte skulle galningarna i Kongo sluta upp med sitt övervåld för att en fredskår stoppar en blomma i gevärspipan.

Det krävs en ytterst ödmjuk inställning nu, och en vilja att rädda de civila snarare än att stötta eller klandra endera sidan i krig. För när barn sprayas med kulor är alla offer.