Biosfärkoordinatorn går – Vattenriket består

Sumpmark som kan bebyggas eller våtmarker värda att bevara.

Endast vid ett tillfälle har Sven-Erik Magnusson kommit på kant med tjänstemännen om sin vision. Det var när ABK ville fylla ut en bit av våtmarkerna på södra sidan och bygga höghus.

– Det var det dummaste jag hört, sa Sven-Erik Magnusson, åtföljt av:

– Över min döda kropp.

Nu behövde det aldrig gå så långt, även om koordinatorn var beredd hoppa av om höghusen blev verklighet. Naturvårdsverket var redan med på banan och kunde tänka sig betala 16 statliga miljoner kronor för bygge av ett naturum.

Några år senare vet vi hur det gick. Naturum står som ett rede i vassen, biosfärormådet är ett faktum. Dessutom har naturreservatet Årummet bildats och ett antal andra projekt pågår. På sikt kan det mycket väl bli höghus, men på redan använd mark, med utsikt över Vattenriket.

Vattennivån i Helge å är låg så här års, nästan under havsytan. Med båten Silurus – mal på latin – tar Sven-Erik Magnusson med Kristianstadsbladet ut på en av de sista turerna han gör som koordinator för biosfärområdet Kristianstad Vattenrike.

– Börja inte med en skräckföreläsning. Börja med konkreta grejor, med folk som är positiva, det är en hävstång att gå vidare med, förklarar Sven-Erik Magnusson om sitt framgångsrika sätt att arbeta.

Problemen har skiftat genom åren. Tidigare var strandängarna på väg att växa igen, något lantbrukare kunde berätta om och var berörda av. I dag är det brunifieringen av vattnet och att vadarna försvunnit. Samtidigt har mal återinplaoch är på återväxt.

Han har under alla år varit mån om samarbete och har lyckats hitta finansiärer.

Att det fanns ett begrepp som biosfärområde bland forskare, och adaptiv social ekologisk förvaltning, blev han och Hans Cronert varse när de berättade om Vattenriket för forskare i Stockholm. Tre professorer blev helt begeistrade – här hade de åkt världen runt och letat efter projekt – så fanns det på hemmaplan.

Sedan dess har det blivit täta kontakter med Stockholm Resilience center, vid Stockholms Universitet. Och med forskare runt om i världen.

Just sättet att arbeta har spridit sig globalt.

Sven-Erik Magnusson är utbildad geolog och skulle egentligen doktorerat. Med forskningen kom kravet på ytterligare specialisering och fördjupning när han ville jobba övergripande, med helheter. Intresset för fåglar och djur har han med sig sedan barndomen, intresset för vatten likaså. Han var inte ens tonåring när han byggde en båt – ett ärr på ena handen är kvar efter fogsvansen som slant – och hans mor sydde segel av lakan.

Han var med och startade fältbiologerna i Örkelljunga. Men organisationen blev för tam för Sven-Erik Magnusson. Han och några andra kompisar bildade ”kommungerillan”.

Idén att rädda alarna. var hans egen. Han tog en bit bark, gick till färgaffären. Köpte färg med liknande kulör, en pensel och skred till verket.

– Jag kunde ju inte ta alla, men hälften av de orangeröda markeringarna målade jag över, berättar han.

Våtmarkerna runt Kristianstad med det rika fågellivet stiftade han bekantskap med redan på 1960-talet. Han fick senare jobb som naturhistoriker på museet när en riksutställning om våtmarker i Sverige skulle ställas ut. Kristianstad nämndes inte med ett ord.

– Carl Fries beskrev redan på sin tid området som vattenrike, om den 3,5 mil långa internationellt unika våtmarken mitt i ett tättbebyggt område, från Torsebro till havet, berättar Sven-Erik Magnusson.

1989 myntade han begreppet Kristianstad Vattenrike som han tio år senare lyckades varumärkesskydda.

Ett tjänsterum i rådhuset kom inte på fråga. Han valde byggbaracker och en roddbåt nere vid ån. Dit tog han sällskap som kom med flyg, såg till att de fick anpassade kläder och tog dem med ut i riket.

Båten Silurus har Sven-Erik Magnusson ritat. Den är bekvämare, med hytt och plats för ett tiotal personer. Kungen har fått följa med, liksom kronprinsessan och den amerikanska ambassadören, miljöministrar och forskare med internationellt renommé.

Efter några minuters färd i två,tre knop höjer sig väggen med vass några meter från båten innan Hammarsjön breder ut sig, en häger lyfter. Varken motorvägen eller husen i stan syns. Möjligen en skymt av CSK och någon mast gör passagerarna påminda om bebyggelsen bakom den täta vegetationen vid sjökanten.

Båten är också en plats dit han drar sig undan, ensamvarg som han är.

På fritiden blir det gärna turer med familjen i området. Han har cyklat varje dag sedan 1979 från villan i Öllsjö, till jobben i stan. På semestern har det blivit husvagn på Öland och några resor runt om i världen för att uppleva natur och geologi.

Under de senaste tre åren har koordinatorn medvetet lämnat över olika funktioner till andra medarbetare, i en stab som efter hand utvidgats med olika kompetenser. Totalt tolv personer jobbar i dag på Naturum eller på biosfärkontoret.

Sven-Erik Magnusson ska bara behålla de rent personliga forskarkontakterna och han ska fortsätta samarbeta med Stockholm Resilience center.

Att skriva om sin egen resa i Vattenriket tycker han vore en aning förmätet, egotrippat, även om han håller dörren öppen.

Han släpper inte Vattenriket helt, snarare finns funderingar på att kanske binda ihop det med stenriket. Det finns många internationellt intressanta geologiska besöksmål på olika håll i nordöstra Skåne som kan kopplas ihop. Till en ännu större helhet, som kan slå internationellt.

Se TV-Klippet med Sven-Erik Magnusson här: