De finns där för föräldrarna som mist ett barn

De allra flesta förlossningar går bra. I enstaka fall gör de inte det. Det händer att barn dör i magen kort innan förlossningen. Många gånger är det helt oförklarligt. I Kristianstad handlar det om sex, sju fall per år av cirka 2 000 födslar. Trots att risken är liten har oron hos blivande föräldrar ökat.

– Det är betydigt fler som söker för minskade fosterrörelser under andra hälften av graviditeten. Vi har minst en varje dag på obstetriska mottagningen, säger Annemarie Ekström, barnmorska på CSK.

Hon och kollegan Carola Fält jobb­ar speciellt med de par vars barn dör i magen under de sista veckorna av graviditeten. För 15 år sedan var ­Carola Fält med och startade Föräldra­gruppen Amanda som träffas en gång i månaden för att både hitta stöd i varandra och få chans att ställa frågor kring det som har hänt. Där deltar även kvinnoklinikens chef Håkan Stale och sjukvårdsprästen Åsa Modin. Frågorna är både existentiella och rent medicinska.

Att oron ökar tror Carola Fält mycket hänger samman med det ökade informationsflödet i samhället. Samtidigt är riskerna sällan något som tas upp på föräldrautbildningarna. I de allra flesta fall är allt bra när föräldrarna kommer in på obstetriska mottagningen. Hjärtljuden finns där och de kan åka hem och vänta i lugn och ro.

– Kommer de in med minskade fosterljud tar vi ett djupt andetag. ”Kom igen” tänker man ”visa oss hjärtljud­en”. Oftast kommer de. Hittar vi dem inte med CTG kallas läkare in och vi kontrollerar med ultraljud. Man undersöker alltid i flera led för att säkerställa att allt är okej.

I vissa fall var oron befogad. Man hittar inga hjärtljud. Beskedet att barn­et inte lever ges alltid av en läkare. Som barnmorska handlar det i det läget i första hand om att finnas där, för ofta är de första timmarna ­efter beskedet väldigt tysta.

– Föräldrarna beskriver det som ett svart hål. Just då behöver man som barnmorska bara vara nära och inte säga så mycket. Föräldrarna försöker ta in beskedet. Det märks tydligt att de är i chocktillstånd, svaren är fördröjda och man blir ofta tyst. Sedan kommer gråten, en del skriker bara. Då gäller det att finnas där hos dem.

Det kan också vara så att det inte har funnits några signaler på att någ­ot är fel.

– De kommer in med sammandragningar och förlossningen är redan på gång när vi hör att det inte finns hjärtljud. Det är nästan det värsta, att de föder och samtidigt får beskedet att barnet inte lever.

Provtagningar görs direkt efter för att få ett svar på varför. Det är påfrestande för alla parter, förklarar Carola Fält.

– I det läget förstår inte föräldrarna vad som pågår. Det känns lite som ett övergrepp, men det behövs ju. Vi försöker utreda varför, men det är en jobbig bit.

Kontakt tas med kurator och sjukvårdspräst. För när chocken lägger sig kommer sorgen och ifrågasättandet, anklagelser mot sig själv som förälder och skuldkänslor, särskilt hos mamman.

I regel sätts förlossningen igång dagen efter eftersom det är viktigt att ha landat känslomässigt. Frågan är ofta varför man ska behöva gå igenom det och hur man ska orka rent psykiskt. Men kejsarsnitt innebär alltid en risk och förlossningen utgör en viktig del i sorgearbetet.

En stor uppgift som barnmorska i det här läget är att se till att föräldrarna får så många minnen med sig som möjligt och att de närmar sig sitt barn.

– Vi försöker göra stunden efter förlossningen till en så fin stund som möjligt. Vi lyfter fram det lilla barn­et och mor får gärna ta upp det i sin famn, säger Annemarie Ekström.

Föräldrarna får ha barnet hos sig så länge de vill för att ta avsked i lugn och ro. En kylmadrass för barnet gör det möjligt. I regel handlar det om ett dygn innan de känner sig redo. Barnmorskorna tar kort, en hårlock, fot- och handavtryck.

– Vi skyndar aldrig på. Det är viktigt att det får ta tid. Märker vi att någ­on fastnar i detta och inte klarar av ett avsked får vi hjälpa dem i det, säger Carola Fält.

Mycket har hänt de senaste decennierna. För inte så länge sedan togs det döda barnet direkt från föräldrarna och de fick aldrig se det. Både synen på vad som är ett barn och vad som är ett foster och omhänder­tagandet har förändrats radikalt.

Carola har förlöst sex dödfödda barn under sina år som barnmorska och assisterat vid ytterligare några fall. Hon minns första gången, en pojke som föddes i vecka 23.

– Han kämpade så för att andas, men han räknades då för foster, inte som ett barn. Han fick somna in och det kändes fruktansvärt. I dag hade ett team stått redo för att ta hand om honom.

Ofta går det inte att få svar på varför barnet inte levde.

– Ett svar är bra för sorgearbetet, men tyvärr forskas det inte så mycket på det här området. De som får besked har lättare att gå vidare och kan våga gå in i en ny graviditet. Annars är oron stor att det ska hända igen. Det är extremt ovanligt, men det händer.

I regel försöker dessa föräldrar få ett nytt barn, ganska snart efter. Men för dem blir den nya graviditeten ofta en transportsträcka full av oro.

– Många har inställningen att ”skaffa” och ”planera” barn, men barn är en gåva och de här föräldrarna är otroligt ödmjuka. De har gått igenom svåra saker som stärker dem som människor. De får en annan inställning till livet, säger Annemarie Ekström.

Tiden efter försöker de som barnmorskor att hålla viss kontakt med familjen. De ser till att vara med på efterkontroller och vara tillgängliga via telefon. Frågorna kommer alltid efteråt.

Föräldrarna erbjuds att delta i Föräldragruppen. När omgivningen inte förstår det man har varit med om och kräver att man ska ”skärpa sig” trots att sorgen fortfarande är tung kan det vara skönt med ett eget nätverk. Möjlighet att träffa andra som har gått igenom liknande saker.

– Vi har ett helt fantastiskt jobb som får se detta liv som föds. Vi får se dessa underverk som drar sitt första andetag. Men vi ser också förtvivlan när de inte gör det.