”Jag tillät mig att tänka att jag kanske skulle dö”

I dag är Tollarpstjejen Charlotta Strömberg 22 år gammal. Det är sex år sedan hon fick en ny chans att leva – ett transplanterat hjärta.

– Det är oerhört mycket jag är tacksam över i dag. Inte bara gentemot den donator som gav mig ett nytt hjärta, utan också över det faktum att jag faktiskt lever.

För sex år sedan var det annorlunda. Då handlade det knappast om att leva för Charlotta – bara om att överleva. Hon föddes med ett litet fel på hjärtat. Inget farligt, sa läkarna då, och sannolikt skulle det inte ge några besvär förrän i 20-årsåldern, om det över huvud taget skulle märkas av. Men i början av tonåren kom den stora tröttheten. Först trodde Charlotta att det var någon förkylning.

Som hon säger:

– I den åldern är man ju odödlig.

Tröttheten förvärrades, Charlotta orkade inte hänga med kompisarna på fritidsaktiviteter, orkade inte med skolidrotten – och när hon en kväll drabbades av andnöd åkte hon in till akutmottagningen på Centralsjukhuset i Kristianstad.

– De undersökte mig, men hittade ingenting, så jag fick åka hem igen. Samma natt märkte min mamma att jag andades oregelbundet när jag sov, så vi åkte tillbaka till akutena.

En ny, större undersökning vidtog – som visade att Charlottas hjärta var dubbelt så stort som ett normalt hjärta. Medicineringen som Charlotta sattes på gav ingen verkan. När hon svimmat i skolan var det direkt till sjukhuset i Lund som gällde, och en hjärtpump sattes in.

– Fast den operationen innebar en del komplikationer. Jag fick blodförgiftning och låg nedsövd i sju veckor. När jag väl väcktes hade alla mina muskler förtvinat i kroppen, det var en kamp att ta sig tillbaka. Jag fick lära mig att gå på nytt.

Plötsligt var 15-åringen som sysslat med gymnastik och friidrott förvisad till en gåstol, och några få skakiga stapplande steg innan orken tröt.

När detta hände var Charlotta ungefär halvvägs genom en utredning för organdonation, men bedömningen var att hon var för svag för att klara av operationen i det läget. Hjärtpumpen skulle hjälpa henne att bli tillräckligt stark för att orka med hjärtoperationen.

Väntade på hjärta

Väl där blev hon uppsatt på väntelistan för att få ett nytt hjärta.

– Jag hade tur, och behövde inte vänta så länge. Den turen är det många andra som inte har, många dör i väntan på ett nytt organ, berättar Charlotta.

Som mottagare av ett organ från en donator får man inte veta mycket. Det man kan få veta är ålder och kön på den person som skänkt organen – men inte ens det har Charlotta velat ta reda på.

– Det är nog olika från individ till individ, men jag har aldrig känt något behov av att få veta. Däremot känner jag en enorm tacksamhet mot personen som gav mig sitt hjärta.

Redan när Charlotta vaknade upp efter operationen kände hon skillnaden. Hon hade varit så sjuk, inte orkat mer än ligga i en sjukhussäng.

– Det var liksom ”wow, kan det kännas så här?” Det var en helt ny värld som öppnades för mig, att slippa vara så trött och hängig, och att plötsligt känna igen sin kropp igen.

Äter medicin

Bortsett från att Charlotta resten av livet kommer att få äta medicin för att inte det transplanterade hjärtat ska stötas bort så ska hon kunna leva precis som vanligt. I dag uppskattar hon att hon ligger någonstans på 70–80, om perfekt är 100. Hennes liv är som vilken 22-årings som helst, även om upplevelserna hon haft innebär att hon har med sig en del i bagaget.

– Det är mycket att återhämta sig ifrån, både fysiskt och psykiskt. Hela resan har varit en fruktansvärd bergochdalbana. Det har varit dagar när man haft väldigt mycket funderingar och ångest. Ovissheten var tuff.

Tänkte du mycket på att du kanske skulle dö?

– Man kan säga som så: Jag var beredd på det. Samtidigt har jag alltid haft synsättet att allting händer av en anledning, och därmed var tankarna mer ”dör jag så dör jag”. Fast det ville jag ju absolut inte, jag kände att jag hade så mycket kvar jag ville göra.

Charlotta tystnar en kort stund. Sedan fortsätter hon:

– Jag tillät mig att ha alla tankarna, men jag tillät aldrig mig själv att ge upp.

Inför transplantationen fanns funderingarna om hon skulle samla sin familj och ta farväl – ifall. Men Charlotta valde att inte göra det.

– Jag hade så mycket vilja. Jag kände att jag skulle klara det.

Det finns fortfarande dagar när funderingarna kommer.

Även om Charlotta är stark i sig själv så har perioden runt sjukdomen och hjärtbytet inneburit ganska mycket att bearbeta.

Samtidigt är hon ofta ute och föreläser om vad hon varit med om: Allt för att få ut informationen om hur viktigt det är med organdonation.