Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: 40-talisterna räddar oss alla – de är motsatsen till Pär Nuders köttberg
I torsdags gjorde jag köttbullar med brunsås. Mamma ringde på kvällen. Jag berättade att såsen inte blev som hennes. Hon ställde en rad kontrollfrågor och kom snart fram till felkällan. ”Man får ingen vettig steksky av mager nötfärs. Du måste använda blandfärs”, blev domen.
Hon har naturligtvis rätt. Det har mor alltid.
Christina Ernryd Jacobsen är från Blekinge, född 1946 i Karlskrona. Yngst av tre syskon. Äldsta bror blev uppfinnare, den andre musiker. Själv ville hon bli hemkunskapslärare men fick inte åka iväg till hushållsskolan för sin mor.
Men däkan blev ett proffs i ämnet ändå. Ingen kan vända på en femöring som min mamma.
Ni kan kalla det för blekingsk naturtalang. Eller så var det bara resultatet av att ha vuxit upp i en tvåa på 52 kvadrat där finrummet endast fick användas om kungen kom på besök.
Här sparade man för sparandets skull. Ingen kan späka sig som människorna i Sveriges trädgård. De har gjort det till en sport: förberedande krigskunskap.
Det låter som ett annat land. En annan tid. Det var det också. Tage Erlander-Sverige.
Med ryska ubåtar smygandes utanför kusten och en far som jobbade inom Försvarets radioanstalt var krigshotet aldrig långt borta. Det knackade på dörren varje dag.
Det sätter spår hos en liten flicka.
I hela sitt liv har mor klippt ut kuponger och jagat extrapriser. Kryssat mellan AG Favör, Ica och Överskottsbolaget. Handlat sekunda grönsaker på torget och tygpåseburit uppför backen under jobblunchen.
Men det var bara början.
Väl hemma väntade matlagningen. Till fyra pojkar. Plus en man. Husmanskost sju dagar i veckan.
Av äpplena i trädgården gjordes mos – och görs än. Vinbären förvandlas till gelé. Björnbären och jordgubbarna? Sylt.
Självklart bakar hon sitt eget bröd. I dessa limpor smyger hon ner ankfett – trots att det ger en besynnerlig bismak – men här kastas inget.
Dock förnekar hon ankfettet som en skicklig försvarsadvokat. En gång sa hon till slut – efter hennes söners KGB-liknande förhör – ”jo, det är ankfett i brödet, men bara en fingerborg”.
Bäst före-datum har alltid varit fullkomligt ointressant för denna kvinna. Luktar och smakar något som det ska - då är det naturligtvis drick- och ätbart. Behöver jag säga att alla rester sparas till nästa dag? Och nästa? Eller tills dagen allt är uppätet eller maträtten går ut genom dörren själv.
Men det sista händer naturligtvis aldrig. Mor har stenkoll.
Än i dag är skafferiet fyllt av ett oproportionerligt stort antal konserver. Kött, persikor och makrill i tomatsås. I källaren finns oändligt med balar av toapapper. Aldrig färre än 500 rullar.
Varje jul sparas allas presentpapper. Lampor släcks i alla rum som inte rymmer någon människa. Yoghurtpaketet skakas ur med vatten som blir degvätska i de där bröden som bakas varje vecka.
Hon är miljömedveten utan att göra en grej av det. Precis som alla i denna generation av 40-talister som en gång kallades för ”köttberg” av dåvarande finansministern Pär Nuder. Han beskrev denna generation som ett problem för 60-talister att föda.
De var för många helt enkelt.
Men du kan vara för många, Nuder. Hade mor haft ditt jobb skulle Sverige ha varit skuldfritt för länge sedan.
Och hade fler gjort som köttberget skulle jordens resurser räcka i en miljard år.
Det enda pris vi får betala är ankfett i brödet som ger en bismak.
Jag tror den kallas hållbarhet.
