Lukas Ernryd: Farsan är torsk på kartonger – han kan leta i timmar efter den perfekta

Kristianstad ,
Foto:

Gubben har inte köpt en plastkasse i hela sitt liv. Varför skulle han? Det finns ju kartonger. Gratis.

Artikeln publicerades 23 juni 2017.

Pappa kan ha sina brister. Vara svajig när det gäller att passa tider och slutföra arbeten. Men hans näsa för att hitta den felfria kartongen slår det mesta.

Om landets universitet hade haft ”kartongkunskap” som ämne hade farsan varit överkucku för alltihop.

Jag kom att tänka på detta alldeles nyligen. Stora klädbutiker har börjat ta betalt för bärkassar. Flera kronor. Orsaken är ett miljödirektiv från EU. Plast är inte bra, helt enkelt.

Men detta har farsan vetat sedan 1951. Fast hans ingång är en annan. Låt mig backa bandet. Och flytta er över sundet. Till det förlovade kartonglandet – Danmark. Här har de alltid funnits i överflöd. På några famnars avstånd från kassorna.

I varje dansk butik, liten som stor, finns fortfarande en hörna med dessa trotjänare som bara väntar på att fyllas med påläggschoklad, piskefløde och pilsner. Kostcirkelns alla vänner.

Som liten lekte farsan med dessa kartonger. Sedan såg han något annat. Nu finns det ingen gräns för hur mycket tid han kan lägga ner för att hitta en bra kartong. Det är en konstform som man aldrig någonsin blir fullärd i. För att lyckas krävs tålamod, tur och en rejäl dos jäklar anamma.

När jag var pojke försvann farsan alltid så fort vi gick in i en livsmedelsaffär. Målsättningen var kristallklar. Att hitta den perfekta behållaren för min mors varor.

Aldrig någonsin har skillnaden mellan dansken och blekingskan varit tydligare. Mellan hennes lapp, med exakt nerskrivna förnödenheter, och hans Papphammar-jakt efter kartonger. Det låter som oförenliga världar. Men det var motsatsen. De visste exakt var de hade varandra. Detta på ett sätt som bara två människor kan göra som aldrig någonsin kommer kunna tämja den andre.

En gång var han iväg i en timme. Då hade karln ramlat in på lagret och hamnat på förmannens kontor. När farsan kom ut hade han wienerbröd-smulor i skägget. Och doftade cigarr. Det visade sig att de hade gemensamma lumparvänner. Vissa saker händer bara vissa människor.

En annan gång var vi i stugan på Själlands odde. Sommaren 1992. Farsan hade snappat upp ett rykte om att den lokala handlaren skulle få in en pall med marmelad från den Gamle Fabrik. Då pratar vi världsklass-kartonger. Exemplaren som tillverkades under några år i början av 90-talet ska tydligen ha varit något alldeles extra. De var inte för höga, inte för låga. Alltid rena. Perfekt bredd och längd med en botten som klarade kanonkulor.

Jag minns inte hur länge vi stannade i butiken. Hade någon sagt ett år skulle jag inte sagt att det var en lögn. Men tiden är oviktig när det viktigaste händer. För till slut stod han där. Framför oss. Med två kartonger som minuten tidigare varit fyllda med hindbærsmarmelad. Det kan vara första och enda gången jag sett honom med tårar i ögonen.

Vi packade ner mors varor. Körde till stugan. Sen såg hela familjen Danmark slå Tyskland i EM-finalen i fotboll. Men det var inte den största segern för farsan den kvällen. Han var redan i himmelriket. Han hade satt den i krysset med världens bästa kartong. Urdumt? Absolut. Men ofta är det enkla det stora.

Som kärleken för en bra låda att bära det viktigaste i.

Tack för att jag fått växa upp i din, farsan.

Fyra val

Just nu

Blev min idol: Peter Schmeichel, den danska målvakten. När jag såg honom i EM-finalen visste jag att jag aldrig ville bli något annat än målvakt. Trots att jag under åtta år var planens minsta spelare tvekade jag aldrig.

Använder svenskarna: 1,3 miljarder plastpåsar om året. En tokig siffra.

Närmar sig: Mitt lopp på 16 mil. Träningen går helt ok. Men herregud. Vad har jag gett mig in på?

Är hindbær: Hallon. Men det går inte att översätta vissa ord. Ni får ha överseende med denna halvdansk. Piskefløde är för övrigt vispgrädde, men det visste ni.

Visa mer...