Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Jorden förlorade en ängel men himlen fick tillbaka sin

Två veckor gick och det ringde igen. Det var Gun ännu en gång. Hon frågade om jag hade tänkt mer på det där med änglarna. Det hade jag kanske inte riktigt hunnit, svarade jag.

Då förklarade hon mer.

Gun hade verkligen änglar omkring sig. Man, barn och barnbarn. De betydde allt för henne. Sen berättade hon att ett av barnen tog ut mammadagar för att vara med sin mor.

Det här var någonting extra. Det kände jag. Några minuter senare hade vi bokat en tid för en träff.

Jag åkte till Gun och hennes dotter. Jag klev in och Gun reste sig från sängen. Hon såg på mig så som min farmor och mormor brukade göra. Med en blick som vill klargöra ifall man äter och sover ordentligt.

Sedan gav hon mig en kram.

Hon var så tunn så tunn.

Jag bjöds på kaffe och småkakor – schackrutor – inköpta på konditori. Gun berättade om sitt liv. Hushållningsskolan i Osby och den stora kärleken Errol. Pojken som Gun visste att hon skulle gifta sig med redan när hon var en liten flicka.

Vi pratade vidare om livet. Om hur vi lever det. Gun tyckte att människor inte borde vara så hårda mot sig själva. Hon nämnde en tavla som hon hade sett i en butik. Den hade budskapet ”Här står du och duger”.

Det tyckte hon fler borde leva efter.

Gun uttryckte gränslös tacksamhet för allt i livet trots att hon hade varit med om fler sjukdomar än vad som är rimligt för en människa att klara av. Själv pratade hon inte om sina åkommor. Men svarade när jag frågade.

Jag skulle kunna säga mycket mer om samtalet med Gun men hennes dotter Johanna sammanfattar känslan bäst: ”Mammas hjärta är enormt och ibland undrar jag hur det får plats i den där lilla kroppen.”

Under samtalet sa Gun att hennes ena barnbarn hade tatuerat in sin mormors födelseår på armen. Det fick mig att ringa barnbarnet och fråga varför.

Hon började omedelbart att gråta och berättade att årtalet gjordes för att visa världen hur mycket hon älskade sin mormor. Och att det var orättvist att hon var så sjuk.

För så var det. Gun var sjuk. Dagarna-är-räknade-sjuk. Därför tog Guns dotter ut mammadagar. Så att de kunde få så mycket tid ihop som möjligt.

En vecka efter intervjun ringde min telefon sent på kvällen vilket jag först upptäckte nästa morgon. Det var Gun. Hon hade talat in ett röstmeddelande. Gun hade lagt märke till att jag inte mådde särskilt bra när vi träffades.

Hon uppmanade mig att vara snäll mot mig själv. Att inte stressa. Sen skulle jag krama min mamma från henne.

Det var de sista orden jag hörde från Gun. Två månader senare fick tidningen dödsannonsen. Guns hjärta hade inte orkat inte mer.

Jag åkte till begravningen i Yngsjö kapell och satte mig längst bak. Hela rummet var fullt med människor i alla åldrar som älskade Gun.

Prästen läste upp vad Gun tyckte om i livet. Att läsa, sticka och titta på fåglar. Men mest tillfreds var hon när familjen bara var samlad.

Då brast det för mig. För nu var de ju det. Så himla många. Samlade kring henne. För ett sista farväl.

Sedan begravningen har jag tänkt på Gun varje dag. Hennes värme och kärlek som nu lever vidare genom hennes familj. En familj som har en ängel som vakar över dem.

Nu från himlen.