Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Människorna på mitt stamhak har blivit som min andra familj

Mackan har haft en lång dag. Han ska bara avsluta ölen. Sen ska han hem.

Min quizkväll känns lite skakig.

Jag ringer Hansson. Han är osugen. Jag säger ”va fan”. Hansson kommer.

Man kan säga mycket om karln, men han ställer alltid upp för en broder i nöd.

Jag och Mackan börjar. Vi får en bra start. Stolpe in på två frågor. Mackan får blodad tand. Glömmer bort sina andra planer för kvällen.

Hansson ansluter när fråga fyra ställs. Han är trött som en apa. ”Jag kommer endast orka svara på frågor om Helsingborgs idrottsförening”.

Klassisk underdog. Men han lurar ingen.

Hansson visar istället var skåpet ska stå. Han sätter direkt vad skådespelerskan i ”Mord och inga visor” heter.

Respekt.

I köket skriker kocken. En eld har brutit ut. Bartendern springer dit. Mackan också. Brandsläckare används.

En Lützendimma sprider sig. Folk hostar. Ingen klagar. Matbeställningar fortsätter att tas upp.

Kocken jobbar på som kockar gör. De har sett allt, gjort allt. En liten eldsvåda är ingenting.

Ägaren går förbi oss. Jag blir utskälld för att jag inte har klippt mig. ”Man ser ju inte var halsduk, huvud, keps eller ditt hår börjar eller slutar – skärp dig”.

Jag lovar bättring. Båda vet att det inte kommer att hända.

Frågorna fortsätter. I vilket landskap ligger Falkenberg? Lätt, tycker du. Men när blev Napoleon Bonaparte kejsare? Vilken ö dog han på? Vad heter filmen som Lena Olin spelar i med Robert Redford? Och så vidare.

Vissa frågor kan vi. Det mesta inte. Vi gör många kvalificerade gissningar. Tydligen är det tillräckligt. Vi snubblar oss till en seger.

Vi blir givetvis glada. Men en förlust hade inte spelat någon roll. Syltan är inte ett ställe som samlar folk som måste vinna till varje pris.

Särskilt inte vi i baren.

Vi är närmre parkbänken än stjärnorna. Men tillsammans känner vi oss rika. För att vi pratar och lyssnar på varandra.

Men sällan är någon överens. Dansk taktik tillämpas. Snacket måste hållas igång till varje pris.

Det kan få absurda konsekvenser. Som den gången Hansson lyckades bli oense med sig själv. Jag var inte där, men det sägs ha varit legendariskt.

Vi på Syltan är ett brokigt gäng som lärt känna varandra över ett glas. Vi träffas där och ingen annanstans. Vi hoppar in i varandras samtal. Avbryter, tillför och förvirrar. Alla är försvarare, åklagare och domare.

Och vi älskar en och samma sak. Jakten på den undflyende Sanningen. Alla har sin version. Gudarna ska veta att dessa stöts och blöts.

Jag kan inte beskriva hur mycket jag älskar detta. Detta knäppa gäng som har blivit som en familj för mig. Människorna som jag möter i mitt andra vardagsrum.

Jag firade min födelsedag här i somras. Mor gav högsta betyg. Mina bröder också. Runt omkring oss vällde folk in i alla åldrar.

Jag sitter där nu när jag skriver detta. Pratar med en nyinramlad vän om våra farmödrar. Vilket jävelskap som demens är. Att det är som att se någon försvinna två gånger.

Vi gråter en skvätt.

För så här är det på min sylta. Glädje och sorg. Skratt och gråt. Som livet i övrigt.

Bara lite närmre. Lite mer begripligt. Lite mer kärleksfullt.

Så Hansson har för ovanlighetens skull rätt. I alla fall med en sak. Syltan är väl värd att dokumentera i ett helt år.

Jag sätter det på att-göra-listan.