På bara någon timme var hemmet borta

Det är dagen efter den våldsamma branden som förstörde huslängan intill väg 118. Max Tistam gick på lördagen bland de rykande ruinerna av sitt hem.

-Allt invändigt är borta nu. Rubb och stubb. Mentalt har jag inte insett det riktigt ännu. Jag har varit ganska kall under händelsen, en gammal yrkesskada. Vi får se, sa han innan han begav sig till den tillfälliga inkvarteringen på Kastanjelunds Wärdshus i Yngsjö, där paret får vila ut sig och äta i ett par dygn.

-Vi har varken fått ordentlig mat eller sömn sedan det hände, säger Christina Tistam.

Bara några timmar tidigare hade de en stillsam fredagskväll.

-Jag satt i ena änden av huset och tittade på "Let's dance". Min man satt i biblioteket. Då hörde jag några smällar och tänkte att det kanske bara är några som är ute med smällare, det är inget ovanligt. Rätt som det var så ropade Max "Det brinner! Vi måste ut.", säger Christina.

-Jag satt i biblioteket och hörde dova smällar och tänkte, vad är det? Det kom uppifrån den inredda vinden. Jag pilade ut och gick uppför trappan borta i garaget. Jävlar anamma, jag såg lågor längst upp i östra delen av taknocken och jag gick ner efter brandsläckare, säger Max.

Paret hade fyra brandsläckare och Max Tistam berättar att han tömde allihopa. Båda två berättar att en för dem främmande man mitt under tumultet bankade på dörren och ropade att det brann och att de måste ta sig ut.

-Han hade tydligen sett branden från vägen och hade ringt brandkåren. Sen gick det väldigt fort. Det blåste rak östlig vind och branden spred sig rakt igenom längan och satte fyr på hela bostadsdelen, säger Max.

-Efter att Max hade ropat tog jag det lugnt och släckte ljusen och stängde av tv:n. Plötsligt var en man inne i huset som jag aldrig har sett förut. Jag tror att han var en deltidsbrandman eller nåt, han var så rådig, säger Christina.

Paret har i efterhand förstått att händelseförloppet gick snabbt. Inom en timme var hela huset övertänt. De säger att det kommer att ta tid innan de förstår vad som egentligen har hänt.

-Hade det skett två timmar senare hade vi gått och lagt oss. Då hade det säkert inte varit lika lätt att ta sig ut. Det får man ändå se som någon form av änglavakt, säger Christina.

De hade räddat hunden ur huset och Christina hade i farten fått tag i en filt i tvättstugan, som ännu inte hade fattat eld.

-I resten av huset fick vi inte gå in. Vissa delar av huset härstammar från 1700-talet och det är bjälkar i taket, som hade kunnat rasa in. Annars hade man försökt rädda massa saker, säger hon.

Insvept i filten följde Christina hela släckningsarbetet inifrån en bil. De behövde aldrig besöka sjukhuset.

-Vi är inte skadade, bara chockade. Alla varit helt suveräna. Poliserna och brandmännen ska ha full eloge. Det får du hemskt gärna skriva, säger hon.

Den första natten fick de övernatta hos en granne.

-Men jag sov inte en blund. Jag har bara bott i huset i två år, men min man har bott där i tolv år och alla hans fotografier och minnen är borta, räkningarna är borta, deklarationerna är borta, vi har inga telefonnummer ens. Jag ska in på sjukhuset i nästa vecka och vet inte vart jag ska ta vägen. Nej, det går inte att förstå omfattningen av det förfärliga som har hänt. Det kommer att ta tid att landa, säger Christina.

Efter dygnen på Kastanjelunds Wärdshus får paret bo i husvagn.

-Sen får vi väl se, säger Christina. Försäkringsbolaget har lovat att ordna med en lägenhet. Jag ska in till sjukhuset för cancerbehandling, så vi måste försöka bo kvar i Åhus. Vi måste bygga upp ett nytt hem.