Kultur & Nöje

Cool hacker jagar dockmördare

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Debutanten Magnus Jonsson skäms inte för att han gillar sin Stieg Larsson.
Debutanten Magnus Jonsson skäms inte för att han gillar sin Stieg Larsson.

Magnus Jonssons första deckare ”Mannen som lekte med dockor” är en rätt spännande Stockholmsthriller med ogenerade Stieg Larsson-vibbar, tycker Lena Kvist.

Mannen som lekte med dockor

Författare:

Magnus Jonsson

Förlag:

Modernista/LB förlag

Vi måste börja med ett ofrånkomligt faktum: Magnus Jonssons huvudperson i debuten ”Mannen som lekte med dockor” är en ung, snygg anarkistisk kvinnlig hacker som har problem med auktoriteter.

Påminner det om någon?

Tänkte väl det.

Linn Ståhl, som den nya hackerhjälten heter, har till och samma initialer som Stieg Larssons Lisbeth Salander och hon rör sig i samma Södermalmsmiljöer.

Detta skulle förstås kunna bli ovanligt pinsamt om inte debutanten Magnus Jonsson hanterade sin Salander-flört med humor. Han låter Linn Ståhl och de andra personerna sitta på Söder-fiket Kaffebar där Stieg Larssons figurer också höll till. De pratar till och med om Stieg Larsson och Salander medan de gör det.

”Ja, jag började i alla fall gå hit innan böckerna kom ut. Och ingen lär väl missta dig för att vara Lisbeth Salander. Ni är inte direkt lika”, säger polisen Rickard Stenlander till Linn Ståhl medan han betraktar hennes ljusa hår och fräknar. Linn Ståhl svarar inte men hon tänker: ”Kanske mer lika än du tror.”

Om karaktärerna – i någon mån – är lånade från Stieg Larsson känns intrigen snarare som en flört med tv-serien ”Bron”. I inledningsscenen får vi följa med in i ett sovrum på Högalidsgatan, där en mycket störd mördare tar livet av en ung kvinna. Sedan lackar han henne med glänsande lack och ger henne en sminkning så att hon liknar en docka.

Poliserna som ska lösa fallet och förhindra att mördaren ger sig på fler kvinnor har aldrig sett något så gräsligt. Det har ju däremot vi läsare, eftersom var och varannan tv-serie och deckare nuförtiden tävlar i uppfinningsrika och spektakulära mordsätt. Men psykopat-mördar-spåret bara ett av två huvudspår i ”Mannen som lekte med dockor”. Det andra handlar om en högerextrem organisation.

Magnus Jonssons berättelse är stabil och spännande till största delen, även om slutet blir väldigt utdraget och överdrivet. Hans poliser Rickard Stenlander och Erik Svensson känns trovärdiga och vardagliga och även om Linn Ståhl är ännu en charmig hjältinnefantasi är hon sympatisk där hon kommer rullande på sin longboard. Språket är enkelt, funktionellt och korrekt. Ibland lite väl redovisande, kanske.

”Mannen som lekte med dockor” är första delen i en trilogi. Jag återser gärna huvudpersonerna och de fina Stockholmsmiljöerna igen men skulle inte klaga om intrigen gick på en lugnare växel nästa gång.