Kultur & Nöje

David Norlin: "dagar utan ljus, nätter utan mörker"

Kultur & Nöje
David Norlin, psykolog och författare, bosatt i Göteborg, debuterar idag med en roman.
Foto:

I David Norlins debutroman "dagar utan ljus, nätter utan mörker" befinner vi oss i en instängd klaustrofobisk framtid. För kulturskribenten Aase Berg formar sig allt till en drabbande bild över livet, där vi försöker fly in i en falsk trygghet för att undkomma farorna.

David Norlin

"dagar utan ljus, nätter utan mörker"

(Weyler)

Artikeln publicerades 23 januari 2016.

En ung man åker ut på farligt uppdrag i en ubåt i ett apokalyptiskt tillstånd av annalkande krig. David Norlins debutroman utspelar sig i en vag framtid, troligen i Sverige, något årtionde efter en förödande kärnvapenattack som har kontaminerat överlevarnas kroppar och krossat samhället på många plan.

Den enda kontakt huvudpersonen har med yttervärlden är en kvinna som han aldrig har träffat. De skickar meddelanden, eller snarare brev, genom en apparat som kallas ”enheten”. De skriver hela tiden, men meddelandena går bara fram till mottagaren när ubåten vid sällsynta tillfällen rör sig nära ytan.

Romanens värld är avgränsad, klaustrofobisk och suggestiv. Havet brusar och dånar i märkliga ljudeffekter mot ubåtsväggens sköra plåtar, ensamheten och främlingskapet är ilande, rädslan och strategierna för att besegra den genomsyrar besättningens tankar. Ett oidentifierbart ljud hotar att förvandla rädslan till paranoia: ”…det kanske bara är en överhörning, ett skuggljud inifrån systemet? Det är vårt ansvar att tolka och värdera det vi hör, inte att förmedla den obearbetade informationen från instrumenten.” Hur bedömer man om orosmoment är verkliga eller bara incitament till blind panik?

Vad tycker ni att det här låter som? Just det: livet. Alla är rädda och otrygga, särkilt i dessa politiska tider. För att kompensera åker folk på spa och shoppinghelger, laddar garageuppfarten med skitdyra fyrhjulingar och gnäller över dåliga beteenden från ”andra kulturer”.

Det är outhärdligt. Jag vet inte hur det är med er, men jag mår som mannen i ubåten. Det enda som hindrar min känsla av isolering från att implodera i totalt misantropisk alienation är min förmåga till tillit bortom de materiella och konventionella lösningarna för lycka. Jag tror inte på Gud, inte på pengar, inte på statusmarkörer, heminredning eller matlagningskonst vid avgrundens rand. Precis som i Norlins roman tror jag det är korkat att lita på teknologiska maskiner. Men jag tror fortfarande på tillit. Jag litar på min egen problemlösningsförmåga och på pragmatiskt samarbete med andra. Och framför allt: jag litar faktiskt på kärlek.

Det är precis just detta som Norlins roman handlar om. Det är sällan man läser en bok med undertext som är så uppenbar men ändå inte blir övertydlig. Det är en vacker balansgång mellan abstrakt och sci/fi-artad scenografi och psykologisk konkretion.

Ett antal återblickar till barndomen och ungdomen förstärker undertexten. Till exempel en mycket stark berättelse om en livsfarlig simtur som nästan slutar med döden, där gränsen mellan överlevnadsförmåga och vanvett ställs på prov. ”Du måste våga”, säger pojken till sin kompis. Men var går gränsen mellan livgivande mod och förödande övermod? Var slår risktagandet över i dödsdrift? Och hur kan man översätta dessa svåra avvägningar till förhållandet mellan människor?

Den kvinna huvudpersonen skriver till är knappt verklig för honom. Hon befinner sig oändligt långt bort, och kommunikationen är hackig och osäker. Han vet inte alltid om hans meddelanden når fram. Det är ett slags tvångsäktenskap. De är båda utvalda som framtida överlevare. Ändå måste han lita på henne.

När jag läser på bakgrundsfliken att författaren är psykolog kommer det inte som någon överraskning. Förhållandet till trygghet och rädsla är avgörande områden i all psykologi, liksom självinsiktens förmåga att skilja mellan mod och hybris.

”Att känna till farorna är inte samma sak som att vara rädd för dem”, skriver Norlin. Förmågan till tillit är visserligen ett karaktärsdrag som grundläggs i den tidiga barndomen, men i ett vuxet nuläge är den också ett val. Tillit är att bestämma sig för tillit. Verklig trygghet är inte säkerhetsföreskrifter eller kontroll, verklig trygghet är att surfa relativt obrydd över en hotbild.

Såhär låter ett meddelande, och det kan stå som en skört hoppfull sammanfattning av hela romanen: ”Där i natten kände jag så tydligt hur vi båda var inneslutna i varsin ensamhet. Som om det var just det som starkast band oss samman.”

Norlins debutroman är en smärtsam gestaltning av underströmmarna i vår samtid. Vad den indirekt säger är att all politik är psykologi, och att vi måste sluta smita in i den bedrägliga låtsastryggheten. Med andra ord: vi måste skärpa oss fort!

fakta

David Norlin

Bor i Göteborg med fru och två barn. Han är psykolog och arbetar för närvarande med en avhandling om föräldrar till barn med funktionshinder.

"dagar utan ljus, nätter utan mörker" är hans första bok.

Romanens första mening: "Du hann före mig."

Visa mer...