Kultur & Nöje

Fyra konstnärer och fyra länder

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Emma Trytis "Räv på stubbe", 2016. Blandteknik, 85 x 60 x 35 cm.
Foto:Pressbild/Galleri Wallner
Emma Trytis "Räv på stubbe", 2016. Blandteknik, 85 x 60 x 35 cm.

I grupputställningen ”Bing Bang” har Thomas Wallner parat ihop fyra kvinnliga konstnärer som representerar fyra olika nordiska länder. Konstnärerna har utan märkbar prestige blandat sig med varandra vilket ger en intressant presentation med dialoger och spänningar mellan verken.

Big Bang

Grupputställning: Med Anna Daniell, Jamilla Drott, Ida Koitila och Emma Tryti. Galleri Thomas Wallner, t.o.m. 17/7.

Ute i den större salen hänger sex av danskan Jamilla Drotts stora bemålade stålplåtar. De råa och bucklade plåtarna vrider sig som mörka landskap och Drott kallar dem logiskt för topografier. I närheten ligger hennes två stora handmålade böcker ”Continous void”, en vit och en svart. Sidorna är fulla av hål som om någonting inifrån boken strålar ut och luckrar upp ytorna. Det finns något existentiellt och oroande i Drotts verk som tilltalar mig.

Än mer oroande är Ida Koitilas samling med snaror som hänger ner från den stora järnbalk som går genom utställningsrummet. Koitila arbetar med olika material och strukturer, vilket blir än tydligare i det inre och mindre rummet. Hennes lågmälda skulpturer är små högar av sten, plast, kol, krita, metall och andra material som likt arkeologiska lämningar bildar enkla mönster på golvet. Varken materialen eller formeringen av föremålen avslöjar var tingen kan placeras i tiden utan de rör sig tidlöst genom historien.

Hon samsas i det inre rummet med några av Emma Trytis fantasifulla skulpturer. Bakom en räv sitter en uggla med kvinnoansikte på en gren och stirrar glädjelöst ut i intet. Bredvid på väggen hänger en stor akvarell där en kvinna, med ett ansikte som påminner om ugglans, sitter med kjolen uppdragen till låren. Mellan hennes egna ben tittar två barnben fram. Tryti arbetar föreställande med en estetik som känns som ett historiskt berättande, befolkat av väsen och fabeldjur. Det är som om hon försöker blåsa liv i de döda ting som hennes händer formar. Ute i det stora gallerirummet står en liten kvinna i svart stengods som tar av sig en vit mask. Verket berättar om de roller vi ikläder oss men känns också som en kommentar till de ständigt aktuella diskussionerna om ras som infekterar det offentliga samtalet. Om hur vi som människor tar på och av identiteter, och approprierar andra kulturer.

Norska Anna Daniell visar en serie bilder av märkliga bokskulpturer. Skapade med konstteoretiska böcker bildar hon skulpturala objekt, som arkitektoniska modeller. Ytan blir plötsligt viktigare än innehållet, vilket motsäger deras ursprungliga funktion. Hon har också gjort en serie större skulpturer som dominerar galleriets stora rum. Sprayade med starka färger på lättbetong känns de som lämningar från en forntida graffitikultur, om nu något sådant hade kunnat existera. Ytan ser ut som frigolitkulor, och utmanar vår uppfattning av material och sammanhang. Något som är genomgående i hela utställningen. Konstnärerna vänder upp och ner på vårt verklighetsbegrepp vilket tvingar oss att tänka och se bortom det förväntade.