Litteratur med bultande hjärta

Skulle precis börja läsa Henning Mankells nya roman, ”Svenska gummistövlar”, när jag fick beskedet att han dött. Ingen deckare eller polisroman men i likhet med många romaner som skildrar Sverige idag så sipprar brottsliga handlingar in i form av först ett nedbrunnet hus och så ännu ett.

Mankell skrev mycket annat än deckare, även om han skulle bli mest känd för den stora publiken – i Sverige och världen – med polisromanerna om kommissarie Kurt Wallander i Ystad. Det räcker att gå in på Wikipedia och titta på den långa listan över såväl böcker som teaterpjäser för att inse det.

Han var en idog författare: en författare med vilja och syfte och inte minst en världsomfattande solidaritet som ett ständigt bultande hjärta i allt han skrev. Ja, i allt han gjorde. Som det strävsamma arbetet med Teatro Avenida i Maputo, Moçambique och när han skapade ett kulturcentrum i Sveg, där pojken Henning växte upp. Med inkomsterna från Wallander-deckarnas stora upplagor finansierades först bokförlaget Ordfront och sen startade Mankell också sitt eget förlag, Leopard. Han instiftade dessutom ett rese- och vistelsestipendium så att författare kunde sitta i Sveg och arbeta.

Ungdomsromanerna om pojken Joel i Sveg – med ”Hunden som sprang mot en stjärna” som den första – hör till det allra bästa i hans litterära produktion. Där finns berättarförmågan men också en extra personlighet och ett ordval som blir nästan lyriskt. Att Joel-serien delvis är självbiografisk hade förstås betydelse för det högst läsvärda resultatet. (Böckerna kan absolut läsas av både äldre och yngre).

Likaså hans afrikanska trilogi, inledd med ”Eldens hemlighet”, om de fattiga systrarna Sofia och Rosa i Moçambique är stark läsning, verkligt och därför brutalt. Den ena flickan har fått sina ben bortsprängda av en landmina, den andra kommer att drabbas av AIDS. Genre: barnböcker om och för kanske alltför snabbt vuxna.

Fast det är ändå Wallander-deckarna – och dessutom filmatiseringarna med Rolf Lassgård, Krister Henriksson, Kenneth Branagh och även Lennart Jähkel i rollen som kommissarie Kurt Wallander – som gjort Henning Mankell lika känd i världen som i Sverige. Och som fått deckarläsare, film- och tevetittare att vallfärda till Ystad för att åka och promenera i Wallanders spår.

Vad fick igång den svenska – och nordiska – deckarvågen som spritt sig över jorden? Var det Sjöwall Wahlöö, Henning Mankell eller Stieg Larsson? Om detta är deckarkritikerna oense. Jag tror man kan säga att Sjöwall Wahlöö la grunden för svensk kriminallitteratur i världen och Mankell byggde vidare på huset. Utan Mankells och Wallanders internationella succé undrar jag om alla svenska och övriga nordiska deckarförfattare som följt efter verkligen hade blivit översatta och kända utanför Sverige.

Den första Kurt Wallander-boken, ”Mördare utan ansikte”, kom 1991. Den byggde, vilket kanske inte många vet, direkt på verkligheten. Med Wallander har Ystad skrivits in i den svenska (deckar)litteraturhistorien; stadens gator, hus, caféer och krogar. Men viktigast i hela serien är att Mankell skildrar Ystad och Skåne, Söderslätt och Österlen, som ett öppet landskap. Världen tar inte – nej, den tar aldrig – slut med Skåne. Världen blåser in i Skåne; Ystad är inte världens centrum utan en stad i utkanten av världen, en av de oräkneligt många små orter i periferin som tillsammans blir världen.

Henning Mankell skrev världsdeckare. Den första Wallander-romanen handlar om de nya, tidigare okända delar av världen som invandrarna och flyktingarna för med sig till Sverige. Både i ”Hundarna i Riga” och ”Den vita lejoninnan” är Skåne och Sverige endast ett mellanled i en berättelse som börjar och slutar i andra delar av världen: Baltikum respektive Sydafrika.

”Villospår” är enligt min mening den bästa och även den mörkaste, mest vreda romanen i hela serien. ”En roman om onda män”, så kunde undertiteln ha varit. Wallander skildrar skapelsens krona: den vite europén. Här löper tråden mellan Ystad, i ena änden, och en fattig familj i Dominikanska republiken, å den andra. Djupast handlar det om den vita människans självtagna rätt att utnyttja människor från andra delar av världen: om rasism och kolonialism idag; om hjärtats kolonialism.

Och genom alltihop, på varje sida och i varje mening, dunkar – högt och tydligt – den mankellska solidariteten med fattiga, utsatta människor, våra små och ”usla” medmänniskor. Dessutom är Wallander-serien en skildring av människans – läs mannens och alla mäns – åldrande: från ung och medelålders till gubbe. Ju äldre jag blir, desto mer känner jag igen mig. Men hur han är, Kurt Wallander, det vet ni ju, allihop!

Tack, Henning Mankell. Nu ska jag läsa vidare i ”Svenska gummistövlar”, den nya romanen…

Bengt Eriksson