Kultur & Nöje

Sara Hallström: "Jag vill att mina barn ska tillhöra"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Sara Hallström, poet, bosatt i Göteborg.
Foto:Trinidad Carrillo
Sara Hallström, poet, bosatt i Göteborg.

Var börjar jag? Var upphör du? I Sara Hallströms diktsamling "Jag vill att mina barn ska tillhöra" rör hon sig bland vardagens linjer och samspel. Kulturskribenten David Stenbeck har läst.

Sara Hallström

"Jag vill att mina barn ska tillhöra"

(Norstedts)

Det är en inre administration som hanteras i Sara Hallströms nya bok "Jag vill att mina barn ska tillhöra", som nu utkommer i Norstedts lyrikserie. Och administrationen omfattar både människor och arkitektur. Det här med att måtta rummet, att spänna vidden; att uppskatta rymden, hur gör vi det? Framrör allt, hur gör vi det, ensamma eller tillsammans, när kärleken bebor utrymmet?

I vår vardag rör vi oss hela tiden förbi varandra, mellan människor och trafik, genom andras liv och öden. Sara Hallström drar i och tänjer dessa osynliga linjer som avgränsar tillvaron och ramar in rörelsen, detta som alltid händer, som äger rum.

Var börjar jag och var upphör du? Hallström pratar om att "Ge varandra rummet /.../ växa ihop”. Hur gör vi rum för någon annan i våra liv? Är utrymmet en omsorg? Är det en av våra uppgifter i livet, att på olika vis inhysa och avyttra?

Med språkets fordon försöker hon definiera platsen, ja utskilja den från allting annat i någon form av rumslig pedagogik. Här är barnen exempel. Barn som upphör att vara barn. För våra kroppar lämnar oss först, innan de blir något annat i oss. Och sen, lämnar de oss igen.

"Börja med att dela upp oss" skriver Hallström. Boken rör sig över yttre ytor och inre djup, rör vid stoff och material, som inte riktigt nämns i texten. Det är en vacker elastik, att nudda något så lätt som ljus. Men det är också kargt, och så tunt att vissa lyriska spår knappt lämnar några avtryck.

Bokens fysiska utrymmen avgränsar ytterligare läsarens flytande flöden, och skapar ett slags emotionell topografi, en bokrekvisita. Som att tiden går. Det är enkelt, nästan anspråkslöst, en söndagsdramaturgi. Men den kan vara nog så allvarlig. Det är kanske där vi har tydligast kontakt med våra inren, i de tankar som uppstår med solens långtråkiga vandring över köksgolvet.