Kultur & Nöje

Sasa Stanisic: Före festen

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

En berättartekniskt skicklig roman, skriver Maria Ehrenberg.

Före festen

Författare: Sasa Stanisic

Översättning: Christine Bredenkamp

Förlag: Weyler

Byar finns överallt.

Och då tänker jag inte på små grönskande brittiska idyller utan på alla de andra. De där utflyttningsbara, nergångna, sjaskiga och ganska ocharmiga. De som inte ens tronar på minnen från fornstora dar, även om invånarna själva tror det.

Sådana byar finns. Överallt. I Bergslagen, norra Skåne, småländska höglandet och i nordöstra Tyskland. I regionen Uckermarck finns byn Fürstenfelde och där utspelar sig den bosnienfödda tyska författaren Sasa Stanisics andra bok på svenska.

När jag säger ”utspelar sig” är det en överdrift. Egentligen händer inte så mycket. I alla fall inte på ytan. Ett antal existenser driver omkring; självmordsbenägne herr Schramm, före detta DDR-soldat, konstnärinnan fru Kranz, den unge klockaren Johann. Resten sitter i Ulis garage, super och talar om fotboll och gamla oförätter.

Men något händer faktiskt. Natten före Anna-festen – som man inte vet varför man firar – bryter någon sig in i hembygdsföreningens arkiv. Och historier börjar sippra ut. Berättelser man räds för. Från förr. Medeltid och framåt. Självklart finns det bäring på nutid men kanske främst i den rädsla inbrottet frambringar. Vad är det man vill dölja? Övertramp och översitteri? Medlöpare och insmickrare? Vem har behov att skriva om historien?

Det är en berättartekniskt skicklig roman. En kollektivroman med ett överjag, kanske. En berättarröst som ger ramarna medan de enskilda figurerna illustrerar skeenden. Här finns ett ”vi” som ställs mot ”turisterna”, de senare representerar Tysklands bild av Fürstenfeldt. En ofärdig, halvfärdig och därför osann bild.

Ett särskilt ord om översättningen är på sin plats. Översättaren, Christine Bredenkamp, kan inte ha haft det lätt, hoppen mellan språknivåer (särskilt de historiska) och olika karaktärers idiom är ibland väldigt långa. Men hon klarar detta galant. Här finns fejkad 1600-talssvenska varvad med dito 1880-tal. Och allt därimellan. Skickligt och lyhört.

Jag vill särskilt lyfta fram bilderna. Stanisic har förmåga att besjäla orten och naturen runt omkring så att de blir levande delar i skeendet. Mytisk dubbelexponering används. Sjön blir både en sjö och floden Styx. Naturligtvis finns här en färjekarl, nyligen försvunnen. Sådana detaljer kan man som läsare gärna grunna över. De unika individerna är både karikatyrer och karaktärer, mytiska och levande. Bäst är kanske Rävhonan, den enda icke-mänskliga (men mest mänsklig ändå) vars strövtåg i bygden binder samman det som är och det som varit.

Boken är en skröna, en sådan man hade önskat sig fler av. Vad jag möjligen saknar är en riktning. Berättarglädjen och berättarkompetensen tar ibland över en mer djuplodande mening. Författaren hade gärna fått sätta mig som läsare lite mer på prov.