Kultur o Nöje

Vittnesmål från samtiden

Kultur o Nöje ,
Aslı Erdoğan.
Foto:

Naima Chahboun har läst krönikor av författaren och människorättsaktivisten Aslı Erdoğan, som i dagarna ställs inför rätta i Turkiet.

Inte ens tystnaden är längre vår egen

Författare: Aslı Erdoğan

Översättning: Ulla Lundström

Förlag: Rámus.

Artikeln publicerades 31 oktober 2017.

När Turkiets president efter kuppförsöket 2016 inledde sin förföljelse av oppositionella akademiker och intellektuella hörde den hyllade författaren Aslı Erdoğan till de omkring femtiotusen arresterade. I över fyra månader hölls hon häktad, och den trettioförsta oktober i år inleds rättegången där hon riskerar att bli dömd till livstids fängelse anklagad för samröre med terrorism.

”Inte ens tystnaden är längre vår egen” samlar hennes krönikor och essäer från dagstidningen Özgür Gündem, som stängdes ner i augusti 2016. Tidningen tillhör ett fåtal som regelbundet har rapporterat om förföljelsen av kurder i Turkiet, och har länge befunnit sig under stark press från regimen. I korta stycken med stor rymd tecknar Erdoğan sin bild av det hårdnande samhällsklimatet, där censur och trakasserier följts av massakrer och massarresteringar.

Aslı Erdoğans texter är varken pedagogiskt förklarande eller politiskt agiterande. Hennes krönikor är litterära vittnesmål, fragmentariskt återgivna ögonblicksbilder klädda i en språklig dräkt som känns igen från hennes på en gång drömska och brutala romaner. Det skönlitterära anslaget gör texterna mångbottnade och skänker dem ett värde som består även efter att dagspressens hastigt snurrande hjul rullat vidare. Nackdelen är att läsare som i likhet med mig endast besitter sporadiska kunskaper om utvecklingen i Turkiet bitvis får svårt att orientera sig. Trots översättaren Ulla Lundströms hjälpsamma kommentarer tvingas jag vid flera tillfällen konstatera att jag helt enkelt inte vet vilken händelse som åsyftas.

Detta är med andra ord inte en bok som skänker sammanhang och överblick. I gengäld förmedlar den en intensiv närvaro i nuet, en personlig erfarenhet som tränger igenom mediebruset och utmanar nyhetsjournalistikens krav på objektivitet och verifierbarhet. Som alltid skriver Erdoğan med den egna kroppen som utgångspunkt. Intryck och händelser passerar genom kroppen och tar plats i den på samma sätt som ärren efter ett krig. De återkommande referenserna till Auschwitz lämnar inget utrymme för tvivel om allvaret i övergreppen hon bevittnar. Ändå blir tonen aldrig uppfostrande eller självgod. Genom att omväxlande iklä sig offrets och förövarens roll visar Erdoğan att vi som bara genom att ha överlevt tillhör den blodiga historiens segrare har en skyldighet att uppmärksamma och fördöma de förbrytelser som pågår framför våra ögon. Till dessa hör nu ännu ett åtal av en författare som vägrat låta sig tystas av en förtryckande regim.

Naima Chahboun