Kultur o Nöje

Flykten en jakt efter meningen

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Foto:

En äldre kvinna flyr rakt ut i landsbygdens ingenstans för att återerövra sitt människovärde och söka rätt på sitt förlorade liv. Elisabeth Rynells kärvt lyrisk-dystopiska roman är drabbande läsning, tycker Martin Lagerholm.

Moll

Författare: Elisabeth Rynell

Förlag: Albert Bonniers

Tänk att i händerna få en bok som på en gång är ett stycke lödig litteratur i egen rätt och ett slags återhållen reflexion över ett par av vår tids mest angelägna samhällsfrågor. Avfolkningen av landsbygden och de demografiska utmaningarna med en åldrande befolkning yttrar sig här visserligen inte i form av någon debattglad partsinlaga, men ligger där inklämda och skaver mellan boksidorna. Elisabeth Rynells nya roman ”Moll”, som med sin lågmälda framtoning icke desto mindre kan betecknas som en dystopi om ett framtida (samtida?) Sverige där samhällets ”onödiga” människor utlokaliseras från storstäderna till ett slags serviceboenden på olika evakueringsorter, är en berättelse som stundom leder de intertextuella tankarna till Thoreaus ”Skogsliv vid Walden” eller Marlen Haushofers moderna klassiker ”Väggen”. Det omväxlande lyriska och kärvt prosaiska språket är däremot Rynells högst egna, det blir man snart varse när man uppmärksamt följer titelfiguren Moll på hennes väg mot något slags frihet, åtminstone friheten till sina egna minnen och sin egen sorg. När hon i romaninledningen tar tillfället i akt och hoppar av den evakueringsbuss som skall ta henne och andra till någon uppsamlingsplats, och istället flyr rakt ut i skogen, inleder hon den långa färd mot det smärtsamma men livsviktiga öde som bestämmer den hon är och vad hon gjort och den hon blir.

Moll, en kvinna i övre medelåldern, inte så mycket irrar runt som helt sonika går vidare dit själva livet bär henne. ”Att hitta fram till och förstå meningen med också det här, ser jag som ett viktigt uppdrag”, yttrar hon redan innan hon påbörjar sin flykt. Då har hon också hunnit skicka iväg och gång på gång läst om sitt brev till den förlorade, nu vuxna dottern; hon som en gång togs ifrån henne, men som hon också övergav.

Romanen utgörs av en både lyriskt koncentrerad och vardagligt sträv text som omedelbart tvingar oss läsare till ett beslut: att vika för tyngden, sluta läsa och därmed överge Moll och hennes stoiska lidande, eller ta ett djupt andetag, stanna kvar, lyssna och göra hennes kval till våra egna. Och väljer det senare alternativet. Hur skall vi annars förstå alla de människor som likt henne, och oss själva, blir ”sittande kvar i den tydligt avgränsade rösten av ont”? Som likt Moll kanske förlorat både barn, man, arbete och hem, och som under sin vandring genom skogar och övergivna landsortsbyar – där myndigheterna sedan länge strypt strömmen, låtit vägarna sköta sig själva och bommat igen skolor och affärer – lär känna sig själv och sitt öde och förlorar sig i minnen och i naturfilosofiska betraktelser över omgivningen. En liten självförsörjande koloni av samhällets förvisade parior i en avlägsen del av skogen erbjuder Moll en stunds tröst, vila och gemenskap, ja en tillvaro i något slags dur. Men det som varit, hennes plats i världen, lämnar henne ingen ro, och hon måste fortsätta trampa sig fram på egen hand, framåt, framåt, och bakåt mot de trakter där hennes liv en gång utspelade sig, innan allt gick förlorat. För det är ju så med livet: ”Ostoppbart ska det fortgå, i galopp eller raglande, krypande på alla fyra eller i krumsprång spelar ingen roll, linkande, dansande eller i förtvivlans flykt. Livet sker med oss utan att fråga.”