Kultur o Nöje

Hundraåring fortfarande aktuell

Kultur o Nöje ,
Arkivbild. Efter att Anton Nilson frigivits blev han pilot och förenade sig med Röda armén.
Foto:
Foto:

Ryska revolutionen fyller hundra år och i samband med det återutges den så kallade Amaltheamannen Anton Nilsons självbiografi. Minst sagt spännande läsning, menar Mikael R Karlsson, som träffade den gamla revolutionären under de egna punkåren.

Anton Nilson – Hundraåringen som gjorde revolution

Författare: Anton Nilson, Arne Johansson(red.)

Förlag: Vaktel

Det var i början av åttiotalet jag fick känna historiens vingslag. Janne Josefsson och Lasse Brandeby, var och en numera kända på sina håll för andra saker, hade ett radioprogram som hette Elfte timmen som sändes över Borås/Sjuhärad och Göteborg. Till just det här programmet hade de bjudit in två gamla revolutionärer: syndikalisten Nisse Lätt som kämpat mot Franco och förlorat ett öga under det spanska inbördeskriget samt Anton Nilson, den siste dödsdömde i Sverige som efter en lång fängelsevistelse blev stridspilot i Röda armén under den ryska revolutionen. Vårt punkband hette Råttorna och vi tyckte att Jag vill bara knulla var vår bästa låt. Efter direktsändningen, där vi fick spela live på redaktionen för att inte riskera de redan då ålderstigna revolutionärernas hälsa, tog Anton Nilson i hand och sa att han tyckte låten var fin. Någonstans där förstod jag på allvar att världar och livsöden kan te sig annorlunda för människor, men att det ändå finns mycket som förenar oss. Jag förstod också att jag varit med om något som var värt att minnas, men inte varför detta möte var så stort.

När jag nu läser Anton Nilsons återutgivna självbiografi (utgiven första gången 1987) som tyvärr fått den tidsbundna titeln Hundraåringen som gör revolution, får jag en förklaring.

Boken, kompletterad med en hel del nytt kontextualiserande och förklarande material, är fantastisk. Anton Nilson berättar om barndomens slit på faderns lantgårdar, om hur han 1908 som tjugoåring spränger skeppet Amalthea som fungerar som härbärge åt engelska strejkbrytare (en dör, ett tjugotal skadas) och om hur han för detta först blir dömd att halshuggas med giljotin, men sedan benådas till livstids fängelse.

Anton Nilson sitter tio år av dessa. I fängelset ser han en dag, genom fönstergluggen stående på en pall, en av flygarbaronen Carl Cederströms tidiga flygningar. Han bestämmer sig för att bli pilot. Efter frigivningen genomgår han en flygutbildning och ger sig av för att förena sig med Röda armén och kämpa mot kontrarevolutionära styrkor i den ryska revolutionen.

Hundraåringen som gjorde revolution är både spännande och läsvärd av andra skäl. Den ger en initierad inblick i revolutionens vedermödor – en revolution som Anton Nilson höll sig trogen till även om hans kritik mot Stalin och stalinismens terror var benhård – men också i arbetarrörelsens tidiga historia. Dess främsta förtjänst är dock att den kan utgöra en historisk lins genom vilken man kan förstå den diskussion som än idag förs om vilka politiska medel som är de rätta i både strategisk och moralisk mening.

Anton Nilson skulle precis fylla 102 år när han dog 1989. Att sitta i en studio i Borås var förmodligen ett av de minst spännande ögonblicken av hans liv. För mig blev det en milstolpe. När tystnaden efter stund riskerade bli pinsam pekade Anton Nilson på basistens överdrivet stora förstärkare. ”Det där är inget dragspel”, sa han och skrattade. Världar och livsöden kan sannerligen te sig olika för oss människor.