Kultur o Nöje

Philipssons triumferande sårbarhet

Kristianstad Artikeln publicerades
Foto:Lasse Ottosson

En svensk schlagerprofil i paljetterade stövletter kliver ut ur rutan där vi följt henne på avstånd under tre decennier. Intar för första gången arenascenen helt på egna ben och tre saker drabbar direkt.

Lena Philipsson

Vad: Turnéshowen "Jag är ingen älskling".

Var & när: Kristianstads arena den 30 september.

Ges även: På Slagthuset i Malmö den 15 oktober klockan 15.30 och 19.30.

Sångerskans djup och bredd som bara blivit bättre – vår drottning av mellanregistrets alla nyanser.

Låttextskrivarens förmåga att måla vardagsrealism och rama in med drypande svulstig retrodiscopondus, levererat av en grafiskt ekiperad herr­orkester.

Och så personen Lena Philipsson. Och hennes blottade sårbarhet.

Showen ”Jag är ingen älskling” är å ena sidan en in your face-uppgörelse med 30 år i rampljuset, där huvudpersonen själv sällan eller aldrig har uttalat sig. Förrän nu. På helt egna villkor.

I stället för neon – Elvis ljusrigg från -68 med samma intima sättning. I stället för ”Kärleken är evig” – en 50-årig kvinnas skeptiska brev till en eventuell framtida kärlek i ”Mirakel”. I stället för 90-talets glättiga Baccarapop – ”Månsken i augusti” omgjord i underbar pianobarstass med ståbas och trumvispar.

Här gör Philipsson den första av flera dramaturgiska tvärvändningar och letar sig humoristiskt in i publikens tankar – Vad gör hon nu? Ska hon börja spela jazz?! – lämnar piano­stolen och river av pop­rökarna ”Delirium” och ”Lena Anthem” som vore hon besatt av Mick Jagger. Hon hetsar publiken med inbjudande kaxig uppkäftighet, lindar oss runt sitt lillfinger – och drar oss rätt ner i nattsvarta allvaret.

Kärlekslivet, urvridet och upphängt på löpsedlarnas tvättlinorna för allas beskådan, skilsmässans ensamma tårar i otaliga loger. Lena Philipssons sårbarhet, allas vår sårbarhet. Det gör ont.

Men även i artistens händer – triumferar. Lena Philipsson tar med publiken i en dråplig brottarmatch med spandex­bodyn, provar nidvisor om exen och förvandlas till ett lysande sexistiskt milfmonster i ”Kunde va din mamma”, innan hon låter 21-åriga Lena hämnas på det infamösa ”Teach me tiger”-tv-numret med Sven Wollter, genom att kasta om rollerna med en badbyxförsedd dansare kråmandes kring hennes fötter.

Och så bryt igen. Milf blir helig moder. För den där eviga kärleken är ju den till de egna barnen, som välskyddade för första gången växer upp inför publik i ett hemmagjort bildspel. Hjärtesorg är ju att tvingas se sina nyvuxna lämna boet.

Strax under två timmar har Lena Philipsson efter 30 år välregisserat tagit tillbaka äganderätten, bakom pianot kommit ut som musikern, och väckte fler frågor som bara skapar mer habegär. Raka motsatsen till ”Jag är ingen älskling”.