Ålakusten har glömt sin egen författare

Minnet av Svärd luktar ål.

Så står det på baksidan av "Svärd och överheten" en av två skrönor av ålakustens egen författare Walter Nilsson. Man skulle kunna säga att minnet av Walter luktar ål, och att Svärd luktar Nilsson.

När ålamörkret sänker sig över Hanöbuktens svarta yta och västan ryter i tallarna bakom sanddynerna är det läge att skruva upp veken i fotogenlampan i ålaboden och leende ta del av Walters berättelser.

Det är vår egen nordostskånska historia han berättar. Det var i allra högsta grad det självbiografiska, om än ofta något utbroderat, som Walter Nilsson ägnade sig åt i sitt författarskap som inleddes med en trilogi från sin uppväxt och ungdom; "Fiskarens påg", "Trädgårdseleven" och "Bästemannen" och sedan avslutades med skildringen av ynglingen som blivit man i "Betongarbetaren", som också blev Walter Nilssons sista bok innan han alldeles för tidigt gick bort i sjukdom, den 20 november 1997.

Kjell Walter Roland Nilsson föddes 1932 i Kristianstad, den stad som han i sina första böcker föga beundrande föredrar att kalla Bottenlösa – "en förarglig och högfärdig liten residensstad, som ligger där och skräpar ned", skriver han.

Hans barndomshem låg i Nyehusen, söder om Yngsjö. Far, Nils Folke Nilsson, var fiskare och gav sonen tidigt klart besked:

– Blir du fiskare slår jag ihjäl dig. Trots det började Walter som lejekarl hos sin farbror när skolgången väl var över. En skolgång som han fasade inför som ett fängelsestraff. För att undkomma lärde han sig själv läsa på fjorton dagar innan skolstarten. Men det båtnade föga och han blev bestört när han fick klart för sig att det fanns också annat att lära sig i skolan.

Det blev sju år i Yngsjö byskola, vilka han bland annat tillbringade med att förfärdiga en teckning av en bofink. När skolavslutningen väl kom smet han tillsammans med två kamrater från kyrkan i Åhus och tjänade istället två kronor på att lossa mjöl från en lastbåt i hamnen.

Walter Nilssons debut handlar om barndomen, om det fattiga livet i en fiskarefamilj, om hårt arbete i hemmet, om hyss och om lärare som var snabba på rottingen. Boken är en mustig och dråplig berättelse från 1930- och 40-talens Yngsjö, fylld av värme och kärlek till livet.

Han blev inte fiskare. Och han stannade inte kvar i Nyehusen. Anledningen var i första hand inte hans fars kärnfulla råd om yrkesvalet utan rent medicinskt.

De som träffade Walter i mogen ålder tror det inte, men han genomgick nöddop på BB och hade sedan barndomen astma. När det sedan fastställdes att han var allergisk mot rå fisk och tobak som växte som plantager i var och varannan täppa längs ostkusten, fanns inget annat att göra än att packa väskan. Walter Nilsson lämnade Yngsjö för en begynnande karriär på skånska plantskolor. När han reste och tog adjö av familjen vilade allvaret tungt över honom.

– Det var första gången jag tog mina närmaste anhöriga i hand, skriver han i "Trädgårdseleven".

Här berättar han också öppenhjärtigt om livet på handelsträdgårdar och plantskolor i Osby, Vä, på Hammarshus och i Skälderhus i nordvästskåne. Men också om fritiden där han tränade bort astman med brottning, fotboll och långdistanslöpning.

I dag är det svårt att avgöra vad som är sant och vad som är dikt i Walters hågkomster, men bordellhärvan bland societetsfruarna i Osby som han berättar om i boken förpassar onekligen tv:s "Desperate housewives" till en blek och urvattnad kopia. I "Bästemannen" lämnar Walter för en tid i alla fall handelsträdgårdens freesior, nejlikor och chrysanthemum bakom sig, traskar in till sjömansförmedlingen i Helsingborg och mönstrar så på s/s Hedja av Höganäs som obefaren jungman.

Han berättar hur han var på vippen att mönstra på s/s Nedjan som låg i Åhus hamn när han var hemma över julen. Fartygets förlisning resan därpå i Gävlebukten är svensk historia.

Fortfarande är skrönan närvarande men stilmässigt skiljer sig den här boken från de båda första i och med att Walter nu öppet redovisar sitt enorma intresse för skutor, handelsfartyg och allsköns flytetyg. Båtarnas namn, ursprung och historia blir hans livsverk.

Ett verk han fullföljer i ett gigantiskt arkiv som han ständigt uppdaterar när han mönstrat av och via grovarbete i Helsingborgstrakten och därpå som arbetsförmedlingstjänsteman slutligen blir fri skribent som journalist och författare. I sitt arbetsrum på Drottninggatan i Helsingborg har han en fri glugg mot Öresund. Där kartlägger han fartygstrafiken och med spanare runt om i världen växer hans kartotek över världens sjöfart.

Arbetet sätter spår i hans skrivande.

Först kommer "Kölsvin" 1987. En skildring i romanens form om hur redarna flaggar ut svenska fartyg, smiter undan skatter och personalansvar, lurar försäkringsbolagen och smugglar vapen.

Två år senare känner han sig mogen att redovisa i kalla fakta vad han känner till om utflaggningen av svenska fartyg till bekvämlighetsflaggade nationer.

"Honduras sjöfack bryr sig inte om ifall sjömännen i fjärran länder seglande San Lorenzobåtar får lön och bruna bönor och stekt fläsk. Honduras sjöfartsinspektion tänker inte förvissa sig om att det här helsingborgsgrå skrovet är tätt eller om det går att sjösätta livbåtarna", skriver han i "Utflaggad" som är ett veritabelt lexikon över svenskt fartygsfiffel.

Två år senare kommer "Skeppet Ingenting" , också det en roman med starka politiska förtecken, som handlar om hur ett fartyg lastat med giftiga kemikalier och atomsopor grundstöter vid Friabad i Helsingborg. I maj 1997 signerar han i samband med en intervju den sista romanen "Betongarbetaren" åt mig, ännu ovetande om sin snabbt framrusande sjukdom. Boken är en fristående fortsättning på trilogin om ungdomsåren. Walters alter ego Spjut har blivit glidgjutare i hamnen i Helsingborg, tills han en dag faller åtta meter, får 23 ton balkongbetong över sig, och slår ihjäl sig. Nästan.

Spjut tittar upp och ser Matts Johansson, som är mittfältare i HIF. Den kortväxte, nästan fyrkantige Matts, som han sett i otaliga matcher på Olympia, tar tag i hans axlar och lyfter honom för att båren ska kunna skjutas in under den värkande kroppen.

– Hej Matts, säger Spjut.

Men innan sista kapitlet skrivits om Walter Nilsson av Walter Nilsson har han också hunnit ge ut de båda böckerna med skrönor från ålakusten "Svärd och överheten" och "Svärds sista vinter". Fabulösa berättelser om Ålaexporten, kvassarna och hamnens invånare.

De böckerna borde vara lika obligatoriska att läsa för ålakustens invånare som någonsin bordsbönen. Dessutom är de fan så mycket roligare.

Per Erik Tell

Per Erik Tell är författare och

frilansjournalist.