Anna Janssons spännande frestelse

Kultur Artikeln publicerades

”Alkemins eviga eld” (Norstedts)

ANNA JANSSON. Att få sina böcker filmade, oavsett om det gäller en tv-serie eller spelfilm, måste ju vara en rejäl fjäder i hatten som författare. Men det finns en risk också: tänker man fortsätta skrivandet om samma personer är det lätt att man låser sig vid rollfigurerna man sett på tv. Personteckningen blir mera låst, personer krymper och färgas av skådespelarnas rolltolkningar.

Det har hänt Val McDermid med Tony Hill och Carol Jordan – nu tycks samma spärrar leta sig in i Anna Janssons undermedvetna.

I ”Alkemins eviga eld”, den tolfte boken om Maria Wern och hennes kolleger, har den frodiga personteckningen från tidigare böcker krympt ihop rejält. Det känns som romanens Tomas Hartman anpassas efter Allan Svensson (som spelar Werns chef i tv-serierna), liksom Maria Wern själv. Det är svårare att fylla en person med Eva Röses skal än att bygga en egen personlighet ur fantasin.

Annars fortsätter Anna Jansson att bygga kreativa och spännande berättelser. Som alltid är intrigen fantasifull, berättarglädjen finns där, och spontant känns ”Alkemins eviga eld” som ett rejält kliv uppåt mot deckartronen igen efter de ganska slätstrukna romanerna de senaste åren, ”Drömmen förde dig vilse” och ”Först när givaren är död”.

Den här gången är det protovetenskapen alkemi som utgör grunden i boken. En försvunnen äldre man, glaskonstnären Justus Hartman, som också är farbror till Thomas Hartman, blir upptakten till en jakt på en mördare som slaviskt följer alkemins principer.

Det är spännande, och dessutom lärorikt. Men trovärdigt? Nja, knappast.

Anna Jansson lyckas bra i nya deckaren. Foto: Thron Ullberg