Bauman, Zygmont: "Konsumtionsliv"

Kultur

Är människans behov av konsumtion något som särskilt utmärker vår tidsepok? Den polskbrittiske författaren och sociologen Zygmunt Bauman har undersökt fenomenet och ger sitt eget svar på frågan. Det är ett mörkt svar.

Artikeln publicerades 15 januari 2009.Får man lov att avstå från ständig konsumtion? Är man en konstig människa om man inte vill ha mobiltelefon, platt-tv eller andra varor? Det livsmönster som kommit att kallas konsumism har analyserats av många. Bäst av alla skriver nog Zygmunt Bauman, som i sin senaste bok tar sig an ämnet.

Begreppet konsumism betyder att vara beroende av och lyssna till locktonerna från den industri som förser oss med prylar och upplevelser, allt ifrån prydnadssaker till resor. Konsumenten jagar efter den kick som kan ersätta ledan och vardagligheten. Konsumismen säger till människan att hon får ett värde först när hon lagt sina pengar på porslinskatter, skor, parfymer, kläder, bilar, tv-apparater, i-pods, mobiltelefoner, resor. Om hon vill leva i enkelhet, i tillbakadragenhet, i sitt hem, med sysslor hon själv valt, är hon en usel medborgare. Utan konsumtion från medborgarna stannar hjulen i den industri som "sysselsätter" dem. Utan konsumtion inga fler "framsteg".



I konsumismens epokhar också själva den fysiska resan blivit en vara, en "upplevelse". Flygplatserna är mer storvaruhus än terminaler, resenärerna ska förflyttas enligt en noga kalkylerad plan där de utsätts för så många inköpsfrestelser som möjligt, innan de går ombord på planet för att ta del av "specialerbjudanden". Väl framme på destinationen tar den stora och huvudsakliga "upplevelsen" vid och de hamnar i stora sällskap med kameraförsedda landsmän, och vaggas till ro av inköp och underhållning, och upptäcker på resans sista dag att den avkoppling och frid de sökte inte fanns att tillgå.

Konsumismen är också den epok där människan aldrig blir nöjd med det hon har. Tv-apparater, datorer, mobiltelefoner och andra maskiner måste till synes bytas ut, även om de fungerar felfritt. Allting ter sig vara "last years model" och då kan bara det alldeles nya duga.

Men det finns också en annan dimension som inte har med detta att göra: oavsett om en sak är gammal, både faktiskt och skenbart, eller om den är ny, kan konsumismen alltid argumentera för fler inköp. Har du till exempel de rätta högtalarna till din i och för sig endast tre år gamla stereoanläggning? Har du en dvd som du kan spela in på? Inte, då är det dags att byta den icke-inspelningsbara dvd-spelare du har! Så kan man i oändlighet argumentera för nya inköp. Garderoben kan vara alldeles full av kläder, men om något annat annonseras – som är snyggare, bättre, lämpligare – så kan det klädesplagget köpas in ändå.



Så ser konsumismen som livsstilut för mig. Och det var utifrån det jag läste Zygmunt Baumans bok. När jag läst färdigt slog det mig hur mycket av Baumans tankar som formulerades redan av Pier Paolo Pasolini. Skillnaden är att Bauman utifrån ett brittiskt perspektiv vidgar resonemanget till att gälla hela den "rika" världen, medan Pasolini alltid utgick ifrån specifikt italienska förhållanden.

Jag funderar mycket på innebörden av konsumismen som ett slags "sista stadium". Vad väntar oss efter detta? Kan det komma en vändpunkt före nästa förödande storkrig? Kan en världsomspännande kris av ekonomiskt och ekologiskt slag förändra beteendet, eller är de ekonomiska krafterna och ideologierna så starka att få kan stå dem emot?

Jag är pessimist. Jag har svårt att föreställa mig en förändring i de djupt rotade mönster som styr vårt agerande. Bara en rent fysisk isolering – på landsbygden utan möjlighet till kontinuerliga besök i köptemplen – kan göra det möjligt. Det kan vara ett sätt att fly konsumismen. Jag säger inte att det är den enda vägen. Jag säger bara att det är en väg som passar mig, som räddar mig undan konsumtionens dårskap.

Zygmunt Baumans bok visar hur mörk framtidsprognosen måste bli.