Atwoods tolkning av ”Stormen” övertygar

Och dessutom: förbaskad fin litteratur.

Förlaget Hogarth ger ut Shakespeare i nytolkningar och det här är fjärde delen. De övriga är Jeanette Wintersons ”Tidsklyftan” (”En vintersaga” på nytt), Anne Tylers ”Honung och ättika” (”Så tuktas en argbigga” på nytt) och Howard Jacobsons ”Jag heter Shylock” (”Köpmannen i Venedig” på nytt).

Margaret Atwood placerar ”Stormen” i fängelsemiljö. Teaterregissören Felix, som skymfligt sparkats från sin tjänst som teaterchef och nu arbetar som teaterlärare för interner, får reda på att hans två gamla fiender från förr ska komma och bevittna hans arbete. Han bestämmer sig för att iscensätta sin hämnd. Till sin hjälp har han internerna som, genom sin brottsliga bana, är kunniga inom många specialområden.

Så de sätter upp ”Stormen”, den pjäs som Felix skulle ha satt upp när han fick sparken. Redan här får läsaren en del att göra: hur förhåller sig den nya pjäsen till ursprunget? Vem är vem i de två uppsättningarna? Vem är vem i pjäsen versus verkligheten?

För här finns minst tre plan. Först själva ursprungsfiktionen, detvill säga Shakespeares pjäs, sedan den pjäs Felix sätter upp och sist den verklighet Felix lever i. Den tid som inte går åt till arbetet i fängelset tillbringar han ensam i en förfallen stuga där han sörjer sin bortgångna dotter. Hans Miranda. Stormens Miranda. Beskrivningen av sorgen och den bräckliga linjen mellan psykisk stabilitet och dess motsats är skildrat med precision – och ömhet.

En stor del utspelar sig i fängelset och gestaltar Felix arbete med internerna. Det är ett myller av olika röster och rörelser. Men också ett sätt att visa hur manipulatören Felix får alla på rätt plats vid rätt tillfälle. Själva idén med humanistisk utbildning för interner är lika levande i Sverige som i Kanada och boken är också en lovsång till detta. Litteraturen gör saker med internerna – inte nödvändigtvis goda – men de får en chans att reflektera över sig själva och sin situation.

Att ön i Shakespeares ”Stormen” är ett fängelse kan alla relatera till, en grund att stå på. Atwood utvinner mycket humor i internernas möte med klassikern, men det är en humor som aldrig är nedlåtande, mer utforskande.

Hämnden då? Ja, ett bra bevis på Atwoods skicklighet är att jag som läsare – med facit i hand, jag kan min ”Stormen” – ändå sitter och biter naglar medan jag läser. Hur ska det gå med Felix plan? Hur går det för internerna?

Och ett extra plus är att Atwood själv beskriver olika inspirationskällor i en slutanteckning. Så nu jagar jag filmen där Helen Mirren spelar Prospera och försöker komma ihåg vem som lånat Karen Blixens ”Ödets lekar” i vilken novellen ”Stormar” återfinns. Så Margaret Atwoods bok är bara början till ett nytt utforskande av Shakespeares ”Stormen”.