Bortom estetiken

Bladet ringde upp henne för att prata feministiskt fotografi och att hålla fast vid rätten att fotografera det man tycker är viktigt.Degeberga konsthall fortsätter på den inslagna vägen och visar i sommar ytterligare en etablerad samtidskonstnär med inriktning på foto sprungen ur 80-talets postmodernism.

Tuija Lindström har sedan hon inledde sin karriär som fotograf på 80-talet fått stort genomslag med sina fotografiska verk, så som bildserierna "Sandemar" (1991), fotografier av pyramidformade sandhögar, "Kvinnorna vid Tjursjön" (1992), en svit där svartvita bilder av nakna kvinnor flytandes i en tjärn ställs mot hotfulla och aggressiva bilder av strykjärn bestrukna med röd färg, "Sleeping bodies" (1995), fotografier av sovande människor, och nu senast "Roman Rd." (2008). På Degeberga konsthalls utställning visas ett 30-tal bilder från de lika många år som Tuija Lindström varit verksam, ett flertal av dem från de ovan nämnda sviterna.

– Man kan säga att det är ett tvärsnitt av tre decennier med tyngdpunkten på de såkallade vintagebilderna från 80-talet, säger Tuija Lindström.

Att 80-talbilderna är i fokus hänger i hop med att Tuija Lindström efter ha jobbat med digitalt foto i närmare tio år fick en lust att gå tillbaka och titta på sitt analoga arbete.

– När man tar fram de gamla bilderna kan man fortfarande nästan känna lukten av kemikalier. Det finns ett nostalgiskt skimmer över dem. Man inser att skillnaderna mellan det analoga och digitala är större än man till en början trott.

– Tankeprocessen är densamma, men den fysiska närvaron går förlorad när man fotar digitalt. Just det där att jobba med hela kroppen och spendera mycket tid i mörkrummet. Det analoga har en helt annan tidsrymd, det är en lång process och kan hända mycket med bilden under tiden.

En av de stora utmaningarna med att jobba digitalt är, enligt Lindström, att hitta sitt eget uttryckssätt och inte förlora sig i tekniken och estetiken. Att inte hemfalla åt att bara skapa en vacker yta med alla de möjligheter som den nya tekniken erbjuder. I sin senaste bildserie "Roman Rd." utforskar Tuija Lindström just detta estetiserande och ställer frågan om enbart estetiken i sig är tillräcklig.

– Min egen slutsats är att det måste finnas något bakom estetiken. Jag själv blir inte tillfreds av enbart ytan. För Tuija Lindström har detta bakom delvis handlat om att problematisera och ifrågasätta den dominerande manliga blicken på kvinnokroppen och den kvinnliga sexualiteten. Hon har beskrivits som en föregångare för den nya kvinnliga fotografin och hennes bilder som feministiska.

– Jag har alltid intresserat mig för vem det är som berättar, genom vems blick man möter bilderna. Jag skulle inte kalla mig en feministisk fotograf, men jag skildrar mina kvinnliga erfarenheter i en manlig värld.

När hon pluggade foto på Konstfack under 80-talet var majoriteten av studenterna män och de allra flesta bilder av kvinnor och kvinnors kroppar var tagna av manliga fotografer och därmed dominerade det manliga perspektivet.

Tuija Lindström var intresserad av att utmana detta manliga perspektiv och gjorde under 90-talet flera uppmärksammade bildserier där hon avbildade nakna kvinnor. En av de serier som väckte starkast reaktioner var "The Girls At Bull's Bond" från 1992.

– Många förstod inte vad jag ville med bilderna och flera reaktioner blottade homofobi och skräck för den kvinnliga sexualiteten. Själv undrade jag varför vi kvinnor inte skulle ha rätt att fotografera våra egna kroppar, varför det skulle vara något som var reserverat för män. Jag var nog inte bered på reaktionerna, kunde inte ta dem seriöst.

Desto svårare var det att inte ta allvarligt på det som hände i samband med att hon 1992 tillträdde som professor för Fotohögskolan (numera Högskolan för fotografi och film) vid Göteborgs universitet. Under Tuija Lindströms ledning gick skolan från att vara en yrkesinriktad utbildning till att omfatta ett mer kritiskt och medvetet förhållningsätt till fotografi. Att hon kritiserade den typ av pressfotografi som länge dominerat och vid ett tillfälle kallade den för "dödstråkig" föll inte i god jord hos alla. Fotografen Jacob Forsell svarade med orden "Håll dig till dina flytande lik din jävla strykjärnsprofessor annars kör vi ner teleobjektivet i halsen på dig."

– Det tog luften ur mig, men jag blev inte knäckt. Dessutom stod jag inte ensam, säger Tuija Lindström och påpekar också att det rådde en missuppfattning bland en del manliga pressfotografer om vad det var hon faktiskt ställde sig kritisk till.

– Det handlade ju inte om dokumentärt foto i allmänhet, utan om det kolonialistiska pressfoto som saknande ifrågasättande. Det jag ville införa var helt enkelt ett större medvetanade.

Sedan den där debatten på 90-talet har det flutit mycket vatten under broarna, men Tuija Lindström anser att hennes huvudpoäng är lika aktuell än i dag. Kanske till och med än mer med tanke på de möjligheter till bildmanupilation den digitala tekniken för med sig. Det hon då som nu pekar på är seendet och vems verklighet det egentligen är bilden förmedlar.

– Man behöver ständigt ifrågasätta vad man gör och ser och varför.

Tuija

Född 1950 i Kotka i Finland.

Flyttade till Sverige 1975. I dag bosatt på Öland och i Stockgolm.

Gick 1984 ut Konstfack i Stockholm.

Har gjort en rad uppmärksammade bildsviter. Däribland "Sandemar" (1991), "Kvinnorna vid Tjursjön" (1992), "The Girls At Bull's Bond" (1992), "Fraktaler" (2004), Roman Rd. (2008).

Åren 1992–2002 var hon professor vid Högskolan för fotografi och film vid Göteborgs universitet. Hon blev Sveriges första kvinnliga fotoprofessor.

Hon har ställt ut på bl a Moderna Museet, Liljevalchs konsthall, Göteborgs konstmuseum, Hasselblad Center, Vasa konstmuseum och Kristianstads konsthall.

Utställningen på Degeberga konsthall har öppet lördagar och söndagar 11/7 – 9/8, samt efter överenskommelse.

Tidigare sommarutställningar på Degeberga konsthall:

2008: Åke E: son Lindman och Peter Hahne

2007: Gerry Johansson och Ann Jansson

2006: Dawid

2005 (premiären): Anders Widoff