Bruksandan som försvann

Som tonåring gick jag en vintersöndag en knapp mil för att se Lesjöfors spela bandy. När jag kom fram var jag genomblöt och frös, vad gjorde det, för ute på isen åkte de, brukspojkarna som jag av någon anledning hade bestämt var mitt hjärtas lag.

Länge följde jag deras framfart i serierna, de åkte än upp, än ner mellan de två högsta divisionerna, men i takt med att jag närmade mig vuxenlivet krympte bandyintresset. 1983 bytte jag Göteborg mot Karlstad, men som student på stadens högskola fann jag roligare saker att göra än att åka några mil norrut i Värmland för att se Lesjöfors hemmamatcher.

Jag borde ändå ha tagit mig tid, det insåg jag i somras när jag och mitt sällskap rullar in i bruksorten. Här har det svenska industrihjärtat bankat, nu varvas välskötta hus och trädgårdar med förfallna kåkar och stängda butiker. Bandyn lever än, men när bruket på orten föll samman under 80-talets första år, ungefär samtidigt som jag bodde i Karlstad, föll också laget nedåt i tabellerna.

Lesjöfors 1900-tal är en drabbande bild över en bygds upp- och nedgång, men det är en bild som inte endast är dess. Lesjöfors är Sverige, dess framgång var också det svenska folkhemmets uppkomst och utveckling och när det helt dominerande företaget – Lesjöfors AB – börjar knaka är det samtidigt en rörelse som syns på andra håll och på andra sätt landet runt. 1985 gick bruket i konkurs, och det länge emotsedda 400-årsjubileet hann aldrig firas.

Vem pratar idag om folkhemmet utom i imperfekt, som en tidsepok som kom och försvann? Det är samma känsla i Lesjöfors, mer då än nu.

Vi tillbringar några underbara sommartimmar i den värmländska orten. Möter en dansk husägare som lovprisar traktens växt- och djurliv, ser asylsökande förgäves knacka på Migrationsverkets lokalkontor och får hjälp i sökandet efter några lägenhetshus. Några fastigheter har rivits, det vi söker är kvar. Det heter Skymningen.

Besöket avslutas på museet i Lesjöfors, ett museum som tog sin början i det gamla gjuteriet på fabriksområdet och som en gång prisades som Årets museum, diplomet hänger i entrén. Och när en reseskribent i DN i somras lotsade runt läsarna i turistlandet Sverige avslutade han med att plocka ut några bortglömda pärlor. En av dessa pärlor var det museum vi nu har betalat entré till.

Han har rätt, Lesjöfors museum är ett fantastiskt museum, så vitalt och innehållsrikt att jag blir närmast tårögd. Här är föremål, papper, filmer, musik och ljud, och rum för rum söker man sig inåt och runt och allt eftersom inser jag att den långsamma färden genom lokalerna är intet annat än en omtumlande tidsresa. Detta är vårt lands 1900-tal, det land som jag växte upp i och som bär flera svar till varför vår samtid ser ut som den gör och jag blivit den jag är.

Vi hamnar på fabriksgolvet bland fimpar, travprogram och verktyg, ser de fackliga avdelningarnas röda fanor, direktionsrummet, kontoren, får kliva in i olika privatbostäder och möteslokaler. Här är samhället med Konsumskylten, musiken och demonstrationsplakaten. Här läser jag mer om stadens bandylag, testar en tröja och följer dess – ja, hela samhällets – långa och hopplösa kamp för att få konstfrusen is.

Men stopp, historien om det moderna Lesjöfors går inte att berätta utan att nämna namnet De Geer, och särskilt släktens huvudperson, Gerard De Geer. Han var en landsfader på sin egen ort, lika engagerad i sitt företag som i samhället, inte minst då i bandylaget. Han såg inte bara till att bruket bidrog med pengar till verksamheten, han såg de flesta matcherna och kom med taktiska råd. Inte för inte kallas laget fortfarande för ”Bandybaronerna”.

Parallellt med Lesjöforsbesöket läser jag historiker Christer Ericssons sommarfärska, lärorika och intressanta bok ”Bandybaronen i folkhemmet. Familjen De Geer, bruket och folket”. Ericssons historievandring ger en bra bild över bruksortens blomstrande och vissnande, samtidigt som hans porträtt av Gerhard De Geer ger mig en känsla av att han passat på att skriva ett debattinlägg om vår tids företagsledare och kapitalism.

De Geer ville vara en del av hela ortens utveckling, och såg vikten av ett nära samarbete med de fackliga organisationerna. Christer Ericsson skriver:

Baron menade att den tid då företagen drevs enbart för egen vinning för alltid var förbi. /…/ Vinstintresset var viktigt men detta skulle hävdas med hänsynstagande till de anställdas och samhällets intresse. En företagsledares uppgift var att genom sin verksamhet bidra till att bygga ett gott samhälle. I detta syfte var en viktig uppgift att skydda de anställda under ekonomiska kriser.

Såg socialdemokratin dessa orter med sin tydliga bruksanda som föredömen till folkhemsbygget? Frågan ställer Ericsson. När bruket, och därmed även orten Lesjöfors, faller under 1980-talet menar Ericsson att detta är samtidigt som också värderingar och språkbruk börjar förändras. Vi blir jag. Och nya ord vinner politisk mark, ord som självförvaltning, egenmakt och civilsamhälle.

Brukssamhället, de industriella ”mönstersamhällena” som Lesjöfors var ett exempel på, kunde inte längre fungera som ”idealtyper” på hur det goda samhället skulle byggas, tvärtom, de blev sinnebilden för en återvändsgränd.

Jag köper med mig en Lesjöforstillverkad fjäder hem, en produkt som fortfarande tillverkas i byn. Ibland får den sällskap av sin gamla hemort. Det är när jag spelar en cd med dokumentärt ljud från Konsumparkeringen i Lesjöfors, inspelat den 8 oktober 2001, mellan klockan 16.04 och 17.02. 58 minuter Lesjöfors, med småprat, bildörrar och lastbilar som susar förbi. Andra tider, nya ljud.