Dans där kropp och röst möts

Just det tror jag också är en del av Alma Söderbergs mission, att väcka förvåning och förundran, att överraska. Den prisade Malmödansaren och koreografen (belönades bland annat med Kvällspostens Thaliapris i höstas) är just nu ute på en soloturné under Riksteaterns flagg. I tisdags kväll fanns scenen på Hässleholm kulturhus, och ett 50-tal intresserade hade infunnit sig.

Det blir en fantastisk kväll. Lika enkel som komplex, full av både lek och allvar, påhittighet och fokus, allt i en oavbruten rörelse (även om Alma Söderberg ofta sitter eller står till så rör sig händerna eller ett ben). Rötterna finns i den spanska flamencodansen, vilket direkt lyfts fram i kvällens första verk, dessutom hennes solokarriärs första från början av 2010-talet, ”Cosas”.

Det är med det verket hon kliver in i den vita kvadraten, iklädd jeans och tröja, noll pampig flamencodräkt. Men rytmen! Känslan! Orden! Sången! Med sina händer klappar hon fram hela stämningen samtidigt som hon pratsjunger på spanska. Likaväl som jag överraskas rycks jag med. Plötsligt byter hennes händer riktning, och blir som svärd genom luften. Sviiiisch!

”Cosas” upplever jag som ett öppet och levande verk, där även lek och trams ges plats. Och språken rör sig från spanska till engelska och franska för att avslutas med svenska genom ”Nu faller dagg och stiger sol...”, Cornelis kända visa ”Grimasch om morgonen”.

Kvällens andra och avslutande soloverk är det nya ”Deep Etude”, även det inom ett tydligt markerat område (dock inte vitt). Här börjar Alma Söderberg sittande längst fram i högra hörnet, med endast livfulla handrörelser. Som om hon känner på den osynliga väggen. Ett barn som gör sina första rörelser i denna värld? Eller ännu tidigare, ett foster?

Så reser Söderberg sig och vandrar linje för linje fram och åter samtidigt som hon rör sig allt längre bort från oss i publiken. I slutet är hon allt stelare i sina rörelser. Åldern har tagit ut sin rätt? Och till slut viftar/bankar hon sina händer mot den osynliga väggen på andra sidan.

I det här verket sker dansen till en lika intensivt upprepande som uppslukande musik av Hendrik Willekens, vilket starkt bidrar till ett vasst engagemang. För mig är detta stycke oavbrutet fascinerande, kvällens höjdpunkt.

Lika mycket som Alma Söderberg säger sig utgå från flamencons rytmer, lika mycket finns här ett ständigt utforskande av hela kroppens rörelser ihop med röstens alla register och uttryck, allt från vacker sång till monologer, citat och rena nonsensmummel. Det sista kopplar även allt till kulturella 1900-talsrörelser som dada och till poetiska ljudkonstverk.

Och det är underbart att se hur hon hela tiden väver ihop sina rörelser med sin röst. Och det är som hon har sagt i en intervju; hon är en dansare som inte kan hålla tyst. Tack för det!