Den stora politiska resan

Kultur Artikeln publicerades

När vi närmar oss vår egen tid är avståndet för litet för att få en bra överblick, men i stora drag är skribent och historiker Anders Bojs mycket nöjd med Per T Ohlsson insats i boken ”Svensk politik”. Här tas vi med på en resa om 200 års politisk utveckling. Mycket har hänt.

Sydsvenskans förre chefredaktör Per T Ohlsson förser numera sin tidning med politiska helgkrönikor, så uppfriskande att många håller sig med söndagsprenumeration på tidningen för dessas skull.

Han har också skrivit böcker. Om finansminister Johan August Gripenstedt, vars liberala insatser beredde väg för framgångens Sverige (”100 år av tillväxt”) och om Herbert Felix, flyktingen som grundade Eslövs stolthet (”Konservkungen”), liksom två monografier i serien om Sveriges statsministrar, de om Rickard Sandler och Carl Gustaf Ekman.

Nu harhan tagit sig an en mastodontuppgift. Att skildra svenskt politiskt liv från 1809 mer eller mindre till dags dato. Vi möter välkända händelser som det gustavianska enväldets ersättande av maktdelning mellan konung och riksdag efter statskuppen 1809, kampen mellan en allt mer konservativ Karl XIV Johan och den liberala oppositionen, ståndsriksdagens försvinnande och tvåkammarriksdagens tillkomst 1866, tullstriderna på 1880-talet, unionsproblemen, kungamaktens och första kammarens kapitulation inför parlamentarismens och demokratins slutliga seger 1917-1921, tjugotalets minoritetsparlamentarism och vågmästeri, trettiotalets samarbete mellan socialdemokrater och bondeförbundare, krigsårens samlingsregering och efterkrigsårens socialdemokratiska maktinnehav som långt om länge avlösts av borgerliga inbrytningar.

En parentes ur Kristianstads synvinkel kan vara att i Nils Edéns koalitionsregering mellan liberaler och socialdemokrater 1917-1920 satt både den liberale statsministern och den socialdemokratiske konsulten Östen Undén och båda fick barnbarn, som varit eller är läkare på CSK! Det var den regering som alltså definitivt betecknar parlamentarismens genombrott i Sverige och som gav också kvinnorna rösträtt.

Per T Ohlssontar fram många namn, både kända och okända. Till de senare hör poliskommissarie Anders Gustaf Kempe, ”känd för sitt lugn och en hos den tidens polismän ovanlig gemytlighet”. Han lugnade de upprörda massorna i en demonstration utanför riksdagshuset den 21 april 1917. Hade han inte ingripit mot sin mera blodtörstige överordnade, polismästare Tamm, hade det lätt kunnat bli sådana våldsamheter som inträffade i Petrograd och Berlin. Då hade historien tagit en annan vändning också i Sverige.

Kommissarie Kempestår i Ohlssons bok som symbol för den fredliga utveckling och kompromissanda som så ofta varit utmärkande för svensk politik. Till exempel för Per Albin Hansson och Axel Persson Bramstorp, vars ”kohandel” mellan socialdemokrati och bondeförbund 1933 måhända omöjliggjorde ett fascistiskt maktövertagande i Sverige (liknande överenskommelser skedde också i övriga nordiska länder).

De senaste decennierna är svårare att skildra. Vi har helt enkelt inte tillräcklig distans. Här har varit ömsom vänstervåg, ömsom högervåg. Strid om löntagarfonder, olika uppfattning om privata initiativ inom vård, skola och omsorg. Invandring och bristande integration. Nya problem, nya partier. Affärer så vi bara storknar. Per T Ohlsson tar upp det mesta och hans bok är både hedervärd och insiktsfull, men lite för mastig för sträckläsning.

Och där finns förstås slarvfel. Som om Oscar I:s ecklesiastikminister Paulus Genberg, som sedermera blev biskop i Kalmar. Han hette Paulus, inte Pontus. Och för att hålla oss till östra Småland, så är inte Håkan Juholt från Kalmar. Hans Oskarshamnsdialekt går inte att ta fel på.

Men vi får hoppas att kommissarie Kempes efterträdare får sin chans och att en framtida historieskrivning får möjlighet att skildra en lugn och allmänt accepterad utveckling.