Dunkers, Helsingborg: Lenke Rothman
De var tio personer i Lenke Rothmans familj, åtta av dem gick under i nazisternas utrotningsläger. Bara hon själv och en bror lyckades överleva.
Siffrorna tio, åtta och två dyker genomgående upp i Lenke Rothmans konstnärskap. Man hittar de i såväl de allra tidigaste verken som i de nyss gjorda.
Ibland finns de där som knappt märkbara streck i en målad struktur, andra gånger dyker de upp som just siffror. Inte sällan består hennes konstverk av delar i just de här antalen, som till exempel de åtta ljusstakarna som står i Sveriges Riksdag som en hyllning till Raoul Wallenberg.
För att vara en av Sveriges mest namnkunniga konstnärer, är det rätt märkligt att det dröjt ända tills nu innan någon av landets institutioner tagit ett samlande grepp att presentera Lenke Rothmans komplexa konstnärskap.
Fram till den 11:e maj visar Dunkers kulturhus i Helsingborg en stor – jag vill till och med säga gigantisk – retrospektiv utställning med hundratals av Rothmans konstverk – måleri, teckningar, skulpturer, collage, bokomslag med mera, med mera – åtföljd av en lika imponerande utställningskatalog.
Lenke Rothman kallar sin utställning för "Gåvor". Direkt efter ingången finns ett par montrar som konkret också innehåller gåvor, ting som hon fått av människor genom åren.
I titeln finns emellertid också en mycket subtil (och nästan obegriplig) lek med ord; vid ett besök nyligen i Moskva, medverkade Rothman i ett seminarium som hölls i ett rum som kallades Ovala rummet, trots att det inte alls var ovalt.
Huruvida Rothmans gåvor, genom en allusion till det ovala rummet, inte heller är några egentliga gåvor, är en fråga som faktiskt inte är en fråga. I alla fall visar leken med ord på en viktig egenskap i Lenke Rothmans konst, att den mitt i allt allvar också rymmer stora mängder glädje.
Vad som framförallt är imponerande med Lenke Rothman är bredden och mängden i hennes konst. Från de tidigaste verken i slutet av 40-talet, genom åren på Konstfack under 50-talet, fram till 60-, 70- och 80-talens mer politiska bilder verkar Rothman kunna skapa konst ur egentligen allt möjligt.
Såväl material som idéer gestaltas på ett för tiden mycket originellt sätt och med stor visuell glädje. Man kan skönja influenser från konstnärer som Henri Michaux i de tidiga teckningarna, från Chagall i måleriet och i synnerhet från Andy Warhol, som Rothman verkar ha en alldeles särskild relation till, inte minst synligt i hennes sätt att återvinna och återanvända bilder, symboler, trycksaker och alla möjliga sorters föremål ur populär- och vardagskulturen.
Som tonåring skickades Lenke Rothman till koncentrationslägrena Auschwitz och Bergen-Belsen.
I Auschwitz såg hon sin familj för sista gången. Direkt vid ankomsten delades den upp – Lenke Rothman fick gå åt ett håll, familjen åt det andra.
Tveklöst förhåller det sig med Rothmans konst att hennes barndoms trauma, också är det stoff ur vilken den vävs.
Förutom den långa rad av verk där hon bearbetar sina minnen med siffror, finner man också en personlig repertoar av föremål i Lenke Rothmans konst, det kan vara saker som tvål, tåg, hud eller till och med läkare, som återkommer gång efter gång.
Ett annat område som Lenke Rothman återkommande utforskar är handarbete, i synnerhet sömnad.
Här visar sig självfallet hennes intresse och arbete för jämställdhetsfrågor, men vad alla stygn, trådar och knutar också handlar om är återigen de plågsamma minnena av en sex år lång konvalescens på svenskt sjukhus efter krigsslutet (och ärr sitter som bekant kvar).
Från 60-talets början kommer de två lika fantastiska som skrämmande målningarna "Regn" och "Är rädd", som i den mån det överhuvudtaget är möjligt att gestalta helvetet, är några av de mest omtumlande bilder det går att möta.
I "Regn" har Rothman låtit skriva hebreiska böner tvärs över en abstrakt grund av ett närmast apokalyptiskt regnande – det är just de böner hon läste för sig själv i regnet när hon skiljdes från sin familj.
"Är rädd" är själva självporträttet där hon läser dessa böner.
Hon skakar av rädsla.
Patric Moreau
