Frikopplat berättande som inte övertygar
Det kommer ett ofrivilligt stön. Redan efter ett trettiotal sidor in i Valeria Luisellis debutroman ”De tyngdlösa” – den första av hennes romaner översatta till svenska – har rastlösheten gjort att det börjat krypa i kroppen. Är det jag som inte förstår? Utan tvekan är Luiselli en hyllad författare bland kritiker och det litterära etablissemanget. Men för det här? Jag fattar ingenting.
”De tyngdlösa” är en metaberättelse där handlingen är frikopplad från fånigheter som tid och rum, verklighet och dröm, fiktion och icke-fiktion. Berättarstilen är fragmentarisk, ömsom poetisk, ömsom febrig, ömsom nykter och glasklar.
En tvåbarnsmor arbetar på ett litet förlag i New York med att finna och översätta latinamerikansk poesi. Hon blir besatt av en mexikansk poet från tjugotalet: Gilberto Owen. Berättelsen växlar mellan hennes allt mer intetsägande liv med sin man, meningsfullheten hon ändå finner hos barnen och hennes tidigare jobb i New York där hon börjar se Gilberto Owen och andra författare i tunnelbanans myller. Några spöken och tidsförflyttningar, kackerlackor från Madagaskar och ett dött apelsinträd senare lägger jag boken till handlingarna.
Det här skulle ju vara lysande. Men nej. För mig blev det här som att höra någon som är lite för övertygad om sin egen storhet berätta om något som egentligen inte är så märkvärdigt. Jag kanske har fel. Men med några lysande stilistiska undantag var det just det: inte så märkvärdigt.
Roman
Valeria Luiselli
”De tyngdlösa”
Översättning: Annakarin Thorburn
(Rámus förlag)
