Gryningen

Kultur Artikeln publicerades

Dags för andra delen i vår serie med kriminalnoveller baserad i Kristianstad. Den här gången handlar det om bränder.

Bäst tycker han om natten och allra helst vardagar när andra sover.

Han cyklar genom staden över kullerstenarna och runt i en cirkel vid Söderportskolan. Han styr mot söder, tar sikte på den gamla konservfabriken som reser sig, ålderdomlig och slottslik, mot sommarhimlen. Cyklar förbi ända till motorvägen börjar, vänder. Lutar cykeln mot fabriken och tar ett inspektionsvarv. Han är rastlös, men nej, det är för nära Radio Kristianstad och det skulle sluta med att det kryllar av snutar på söder. Det vill han inte. Han gillar söder, han tycker om utmarkerna runt staden. Villaområden som glesas ut, mynnar till däckfirmor, garageförvaring och ödetomter. Oövervakade. Slutplatser.

Ett ögonblick tvekar han, en fot i marken, en annan på pedalen. Ska han vända? Nej. Det är bättre att fortsätta mot vatten. Kanske blir det Åhus i alla fall.

Vägen till Hammarslundär avstängd sen översvämningarna, skyddsvallen mot sjön är förstärkt och en cykelväg har anlagts på andra sidan vallen, men han väljer stigen vid sjön, det finns ingen anledning att hasta. Han stannar vid Ekenabben med parkasen uppdragen till öronen. Ensam. Ifred. Lägger sig ner med huvudet lutat i armvecket och lyser med ficklampan i strandkanten.

Skräddare orsakar nervösa rörelser över det mörka vattnet. Plötsligt faller en tung skugga över ytan. En väldig kärrspindel lamslås av ljuset. I djupet är den innesluten i sin egen luft, ovanlig överallt utom här. Den påstås ha bett och gift som en bålgeting, ändå skopar han upp den. Som om stillheten skulle ge den nåd ligger den orörlig medan vattnet sipprar mellan hans fingrar.

Han sätter ner den på bryggan och slår ihjäl den med ficklampan innan den hinner fly. Det som skiljer honom från andra är att han inte tvekar att sitta kvar och peta i geggan. Att återvända är en rastlös plikt.

Nu är han mitt i det. Han känner att han har lust. Får fart på cykeln till ridskolan. Visslar lite och kollar gensvaret men nu sover allt, även hästarna i hagen. Han lutar cykeln mot staketet och kollar igen, det är inget bra. För mycket hus, för mycket häst.

Det är som mörkast nu. Ska det ske, ska det ske snart. Det finns ingen tid att ta sig till Åhus, för den delen är det ingen bra väg dit. Cykelvägen går utmed riksvägen efter Rinkaby. Nu vill han ifrån vattnet. När han kommer ut på grusvägen sparkar han till generatorn vid framhjulet. Det finns ingen här, så han kan gott unna sig lite ljus.

När vägen lysesupp förstår han vart han ska. Som alltid sker det innan han hunnit tänka tanken. Händelserna makar sig tillrätta. Tecknen; konservfabriken stor som en katedral, övergiven av staden. Och spindeln. Ännu känner han hur den skälvde i handen, till språng eller bett. De kletiga bakbenen som i slaget las i kors.

Framför honom ligger kyrkan i Viby. Förvissad om att få vara kvar. Med ens hatar han den och allt vad den står för. Viby som dragit sig undan från vattnet och låtsas att det är en villaförort till staden. Så ironiskt! Staden som själv rest sig ur det bruna vattnet. Han känner medömkan med kräken i vassen. Vattendjuren är de rätta invånarna som inte väcker annat än äckel av dem han äcklas av. Fy fan.

Han bryr sig inte om att vara tyst när han går mot kyrkan. Det finns ingen slump, bara rörelse och motrörelse, som vågor. Han gör mot dem vad de gjort mot honom. Vedergällning. Hämnd. Belöning. Gottgörelse. Ett ljus. I sig inget. En toarulle. I sig inget. Den lilla flaskan med linolja. I sig inget.

Någon mindre noggrann skulle inte bry sig om att rulla upp och sedan ihop toarullen igen, de skulle inte förstå att det måste komma luft mellan lagren. Om oljan verkligen trängt in i pappret räcker det med värmen från lågan. Ibland önskar han att fler såg ögonblicket när det tar fyr. Lågan darrar som om den kippar efter luft för att sedan utandas blå hetta.

En bit därifrånhittar han en stor buske som han skjuter in cykeln under, sedan kasar han själv efter på mage tills han är innesluten av skuggan. Mellan grenarna kan han se kyrktornet. Han undrar hur länge han kommer behöva dröja under busken. Det är en idiotisk plats, men det är försent att ångra sig. Han biter på en tumnagel som flagnat och väntar på att fåglarna ska börja kvittra.

Det är först när det blir tyst han förstår att klappret inte kommit från honom själv. Plötsligt anar han fara, ligger spänd, spejar ut genom grenverket bara för att se storken sitta uppe på tornet. Den förefaller obekymrad. Han blir orolig. Ett ögonblick tycks allt vara väntan. Det är så tyst att han hör hjärtat när det slår mot marken. Han kan inte sluta se på fågeln.

Då flammar det upp och den stora fågeln lyfter. Han ser upp mot himlen som färgas av lågor. Undrar vart fulen tog vägen. Sträcker fram huvudet för att se bättre. Högt ovanför kyrktornet gör storken en lov runt röken, benen hänger overksamma under den medan dess vingar flaxar. Den lyfter högre, till dess vingar blir stilla. Sedan glider den rakt mot honom. Han duckar när dess vingar slår mot busken.