HCA 1805-2005: "Vattendroppen"
När den överårige gymnasisten HCAndersen, som var tre år äldre än sina kamrater, tenterades inför studentexamen kom frågan in på elektromagnetismen. Om den kunde han den gången inte ett dyft, och det var inte så underligt. Den som examinerade honom hade själv upptäckt den bara tio år tidigare. Det var den store naturvetaren Ørsted, hans namne som senare blev hans nära vän och vars bok Aanden i naturen han läste flitigt och drog nytta av. Det var också Ørsted som förutsåg att om romanerna skulle göra den yngre Hans Christian känd, så skulle eventyren göra honom odödlig. Profetian slog in, fast erkännandet på hemmaplan kom bra mycket senare än i utlandet.
Det finns för övrigt fortfarande en viss andersenskepsis i Danmark, trots all jubileumsyra och den lyckade globala satsningen på ett smart varumärke. Personen har ofta stått i vägen för det skrivna. Det finns finare författare att ägna sig åt, tycker de som i stället sneglar på hans samtida Kierkegaard.
Men utomlands kom genombrottet snabbt. Först i Tyskland, men nästan genast också i Sverige hyllade man den drygt trettioårige HCAndersen som snart blev en celebritet. Redan efter hans inledande Sverigeresa 1839 (han kom hit sammanlagt sex gånger) åstadkom en lundastudent en lätt underdånig dikt till honom i en nyårskalender.
Det var Nils Lilja, med tiden klockare i Billinge och författare till en vida spridd Skånsk Flora, förutom en encyklopedi om Menniskan. Redan året därpå var HCAndersen på nytt i Skåne. På långfredagen 1840 i Lund hölls hyllningstalet till honom av den mångsidige Bernhard Cronholm, docent i kemi och grundare av Malmö Nya Allehanda, Sydsvenskans föregångare. Han trivdes bra bland naturvetare, Hans Christian, och han var dessutom tänd på all ny teknik. På hösten samma år gav han sig iväg på en lång resa söderut. Från Braunschweig i början av oktober antecknar han i sin dagbok med den nyfrälstes iver om dampmaskinen som far iväg som en raket genom landskapet.
En Digters Bazar, som blev resultatet av de kontinentala äventyren, handlar bland mycket annat om tjusningen med att åka tåg. Vimlet på de nya järnvägsstationerna berusar honom liksom fartkänslan när han väl gått på och allt virvlar förbi i ett impressionistiskt flimmer. Så föreställde sig också nästan samtidigt Turner det hela i sin bekanta målning Rain, Steam and Speed. I samma bok skrev den danske turisten om hur imponerad han var av Franz Liszts tekniska virtuositet vid en konsert i Hamburg – också de blev vänner – och han började genast skissa på en plan för hur i framtiden tekniken skulle kunna tas tillvara i litteraturen.
Den tanken vidareutvecklade han i den märkliga samling prosastycken som heter I Sverrig (1851) men som bara delvis handlar om vad han sett under två månaders kringflackande där två somrar tidigare. Han var hänryckt inför fallen i Trollhättan och imponerad av de åtta nya slussarna – på en tidig kanaltur hade han träffat Fredrika Bremer som blev en ännu större globetrotter än han, och en livslång vän. Han var imponerad av aktiviteterna i Motala Verkstad där han för första gången såg en propeller till en ångbåt, i stället för de vanliga skovelhjulen på sidorna. Han besökte Dannemora gruva, dock utan att låta sig hissas ner i schaktet som en skånsk turist propsade på att man måste göra nu när man var där.
Och han skisserade hur litteraturen i det tjugonde århundradet borde ge utrymme åt teknik och naturvetenskap, långt före CPSnows tal om de två kulturerna. Han ville se ett "Poesiens Californien", där diktarna fann guld på det naturvetenskapliga fältet – ruschen till Kalifornien med hundratusentals guldtörstande forty-niners var högaktuell.
Själv fullföjde han inte riktigt sitt program, hemmavid blev det Johannes V. Jensen som tog över, och ute i Europa kanske litteraturingenjören Jules Verne (som också jubilerar i år: han dog 1905). HCAndersens teknikintresse höll hursomhelst i sig, och stärktes med tiden. Det ser man i en hel rad av hans eventyr. Milslukande lokomotiv förekommer i Et Stykke Perlesnor där snöret är den nyöppnade järnvägslinjen Köpenhamn-Korsør och pärlorna stationerna längs banan. Han som själv var förtjust att låta sitt konterfej daguerrotypiseras beskriver den nya fotografikonsten i Oldefár. Flygmaskiner fantiserar han om i Om Aartusinder, och han diktade en underfundig saga om ålen utan början och slut som fiskarna på havsens bund flockas kring i förundran. Det är den nya telegrafkabeln mellan Irland och Newfoundland som förenar folk i en transtlantisk kommunikation. Den Store Søslange var ett av de eventyr som Strindberg försvenskade, och tog efter i sin egen saga om Stora grusharpan. I Dryaden handlar det om världsutställningen som Andersen besökte på Marsfältet i Paris 1869, tjugo år innan Gustave Eiffel byggde sitt torn där, och stadens nya kloaksystem som alla utom de gamla feta råttorna gillar.
I Æblet berättas om det gamla fruktträdet som till slut bara bär ett äpple. Det faller förstås på det huvud där det gör mest nytta: på Newtons. Så långt hunnen hade han redan skrivit historien om Vanddråben (1847), en av hans kortaste och minst kända historier, lika lång som Prinsessan på ärten eller Anakreon-parafrasen Den uartige Dreng. Lägger man dem bredvid varandra ser man hur varierad sagogenren är hos honom, från återberättade folksagor till regelrätta noveller, i en blandform som förändrades och förnyades. Först i fjol kom en grundlig analys som närläser eventyren på deras egna villkor, den lärde Johan de Mylius fascinerande Forvandlingens pris.
Vanddråben är en moralitet som utnyttjar det tacksamma greppet att förminska och därmed desarmera och förlöjliga världen. Den fredlige gamle mannen ser i sitt förstoringsglas trängseln av liv och död i en droppe vatten, och blir förskräckt: "Nei hvor det kriblede og krablede der! alle de tusinde Smaadyr hoppede og sprang, trak i hverandre og aad af hverandre."
Han färgar dikesvattnet med en droppe häxblod ("den allerfineste Slags til to Skilling") som kontrastvätska, så att livet blir riktigt synligt. Det är ett myller av nakna kroppar (här lyser nog författarens sexualskräck igenom) som kravlar upp på varandra. De som är överst dras ner, de undre ska upp, den som är för lång kapas. Är detta en satir över folkstyret? Det påminner om den grekiska sagan om Prokrustes som hade samma längd på sina sängar i sitt värdshus. De gäster som var för långa fick benen avhuggna, de korta sträcktes med talja och rep. Genom förstoringsglaset ser Krible-Krable ("for det hedte han") hur den som är deformerad med en knopp bakom örat blir ihjälbiten. Det är som om HCAndersen med sin skarpsyn hade en föraning om euthanasin i det södra grannlandet ett drygt halvsekel efter hans död. "Det er overordentligt moersomt!", sägs det med vetenskapsmannens objektiva distans, eller också bara sardoniskt.
Ett troll på besök får låna förstoringsglaset och vet genast vad detta är för sorts kannibalism: modernt storstadsliv i Köpenhamn eller någon annan metropol. HCAndersen hade historien från en roman av EBulwer Lytton där det handlar om infusionsdjur under mikroskopet, och hade han levt längre hade han kanske hört till både Louis Pasteurs, Roberth Kochs och Madame Curies beundrare.
Men snarare än en teknikbeundran i denna saga – det skulle i så fall vara inför vetenskapen som kan frilägga det nästan osynliga – kan man nog läsa in både en civilisationskritik och ett swiftskt misantropiskt äckel i denna negativa variant av tanken på hur den stora världen speglas i den lilla, den som finner ett betydligt vackrare uttryck hos William Blake i raderna "to see a world in a grain of sand, and a heaven in a wild flower…".
Möjligen finns det också en ansats till miljömedvetenhet hos HCAndersen i dessa rader tillkomna medan koleran ännu härjade (de parisiska kloakerna besökte han alltså först drygt tjugo år senare). Eventyret klipps av med den gamle mannens lakoniska konstaterande: "Det er Grøftevand!", och lämnas därmed öppet för skilda utläggningar. Vilhelm Pedersen, en av de båda klassiska illustratörerna av Andersens sagor, illustrerade Vanddråben. Den andre, Lorenz Frølich, skisserade ett myllrande groteskeri inte olikt Hieronymus Bosch som aldrig kom till användning (det finns återgivet i Thorkild Borup Jensens ståtliga HCAndersens eventyr i billeder. En illustrationshistorie från fjol). Författarens fuktfläckade (!) manuskript av Vanddråben kan man för övrigt läsa, om man nu lyckas tyda hans svårforcerade handskrift, på HCAndersen-centrets hemsida.
Ivo Holmqvist
