”Mest kommer det att handla om nutid, för nu är bättre än då”

Kristianstad Artikeln publicerades
Åhusborna Hamid Akbari och Nasir Ahmad Kazimi är vänner sedan de träffades på Granvillans boende för flyktingar för något år sedan. Nu kommer de båda att berätta om sina liv i en ny blogg.
Foto: Bosse Nilsson
Åhusborna Hamid Akbari och Nasir Ahmad Kazimi är vänner sedan de träffades på Granvillans boende för flyktingar för något år sedan. Nu kommer de båda att berätta om sina liv i en ny blogg.

Idag startar kulturredaktionen en ny blogg, Salaam Sverige! Inför premiären har vi träffat de båda unga skribenterna Hamid Akbari och Nasir Ahmad Kazimi för att prata om flykt, oro, hopp och fotboll. ”Klart jag är orolig, jag vet ju inte om jag får stanna. Men jag vill inte bara prata om tråkiga saker, utan också om sådant jag är glad och stolt över”, säger Nasir Kazimi.

Vad ska bloggen heta? Den frågan kom upp rätt tidigt när jag första gången träffade Nasir Ahmad Kazimi och Malin Fahlborg, pedagog som stöttar och hjälper ensamkommande unga i Kristianstad. Vi ses på Slussen, där många av de ensamkommande nyanlända har fått sin introduktion inför skolstarten i Kristianstads kommun.

– Paus och kaos, föreslår Nasir Kazimi som bloggnamn.

– Jag tycker det är så det känns, jag har lämnat mitt gamla liv och är nu på väg mot något annat, men än vet jag inte hur min framtid blir. Det är som om mitt liv är både i paus och kaos just nu.

Några dagar senare ses vi igen, då är även hans vän och medförfattaren till bloggen med, Hamid Akbari. Nu måste titeln avgöras, och till slut bestämmer vi oss för Salaam Sverige!, eller som det blir på svenska: Hej Sverige!. Både på dari, Kazimis och Akbaris hemspråk, och arabiska betyder salaam hej.

För det är ändå detta det handlar mest om i deras liv, att säga hej till nuet och det nya som väntar samtidigt som det givetvis inte går att bortse från den oro de känner över framtiden eftersom båda har fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Hamid Akbari säger:

– Nutid är vad den här bloggen mest kommer att handla om för min del, för nu är bättre än då.

Nasir Ahmad Kazimi och Hamid Akbari har en blogg ihop.
Foto: Bosse Nilsson
Nasir Ahmad Kazimi och Hamid Akbari har en blogg ihop.

Båda är från Afghanistan, men Hamid Akbari var endast 3 år gammal när hans föräldrar flydde till Iran. Här kom han att växa upp, men som afghan i Iran handlar det om ett liv utan rättigheter vid sidan om det officiella samhället. Hamid Akbari insåg att han inte kunde stanna där, och bestämde sig därför för att fly. 2015 kom han till Sverige.

– Min pappa lever inte längre, men jag har fortfarande kontakt med min mamma. Det är svårt, jag vet inte vad jag ska säga. Men hon är glad över att jag befinner mig i ett säkert land, säger han.

Nasir Kazimi var kvar i Afghanistan en bit in i tonåren, men efter hot från talibanerna såg han till slut ingen annan utväg än att fly. Vad var det för hot? undrar jag. Han tystnar, säger: ”Jag vill inte berätta allt”.

Han bestämde sig för att försöka ta sig över bergen in till Iran. Under nio dagar levde han endast på två bröd och lite godis.

– Jag lyckades, jag kom till Iran och det kändes bra. Men jag förstod snart att i Iran får inte afghaner bo, inte ens synas. Ditt liv där blir som en papperslös. En tid fick jag sova i en stenfabrik, men när jag hörde att en större grupp, runt 300 personer, skulle försöka ta sig in i Turkiet med hjälp av smugglare bestämde jag mig för att följa med.

Den här gången blev allt värre, polisen upptäckte dem vid en gräns och flera dödades. Ur gruppen som var kvar valde smugglarna ut ett fyrtiotal som de bedömde skulle klara en annan mer krävande flyktväg. Nasir Kazimi var en av dessa.

När han berättar om svåra stigningar, stora avstånd och kraftiga strömmar låter det i mina öron som en dramatisk sommarvandring i Norrland. Men det här handlar inte ett dugg om semester, tvärtom, det här handlar om reella faror, rädslor och oerhört stora risker. Det är en fruktansvärd historia.

Efteråt frågar jag Hamid Akbari hur hans flykt från Iran var. ”Ungefär samma” är svaret jag får, mer vill han inte berätta.

Nasir Ahmad Kazimi och Hamid Akbari är båda från Afghanistan och kom till Sverige 2015.
Foto: Bosse Nilsson
Nasir Ahmad Kazimi och Hamid Akbari är båda från Afghanistan och kom till Sverige 2015.

Båda kom till Sverige 2015, och träffades så småningom på Granvillans hvb-boende i Åhus.

– Första tiden i Sverige var kaos för min del. Ingen förstod oss, och jag mådde inte bra, höll mig mest för mig själv. Det var en svår tid, säger Hamid Akbari.

– Ja, det var en jobbig period, fortsätter Nasir Kazimi. Jag saknade min familj väldigt mycket, ville inte prata med någon och kunde ibland bli arg och skrika mot personalen på boendet. Det var fel, men jag mådde inte bra. Och som mat fick vi potatis, alltid potatis.

Vi skrattar. Potatis är väl gott, säger jag och jodå, det kan de två hålla med om. Men hela tiden?

– Efter ett tag blev jag lugnare, mer öppen och började tycka mer och mer om Åhus. Och så började jag och Hamid hänga ihop alltmer, det var kul, säger Nasir Kazimi och tittar på sin vän.

– Fast i början ville du inte ses, du var ju på ditt rum 24 timmar varje dag.

– Jag ville ju inte träffa någon, svarar Hamid Akbari. Det var som att flykten och allt gammalt fanns kvar i mig.

– Men du var lugn, det gillade jag. Och ingen var bättre på att hitta bra filmer än du. Actionfilmer.

– Ah, det var inte så svårt, dom finns ju på internet.

Filmer och fotboll är två saker de båda gillar, och en period var de med i ett lag med flyktingkillar som bland annat mötte Furuboda och Hörby i några matcher. För Nasir Kazimi har thaiboxningen också tagit mycket tid, nu har han slutat med den träningen men funderar på att börja med karate istället.

Idag bor de i Åhus, går på Österänggymnasiet i Kristianstad och har även flera olika aktiviteter på sin fritid. Kazimi har dessutom ett jobb, han packar bönor på en firma. Båda trivs.

Den första tiden i Sverige var svår, minns Hamid Akbari och Nasir Kazimi. Nu bor de i Åhus, går på gymnasiet och trivs allt bättre.
Foto: Bosse Nilsson
Den första tiden i Sverige var svår, minns Hamid Akbari och Nasir Kazimi. Nu bor de i Åhus, går på gymnasiet och trivs allt bättre.

Det är om detta deras gemensamma blogg kommer att handla. Nuet. Händelserna, vännerna, skolan, fotbollen, Åhus, vardagen. Men också om oron, framtidstankarna och deras fortsatta kamp att få uppehållstillstånd. Förra året fick de avslag på sina ansökningar, båda har överklagat.

– Jag blev väldigt ledsen när jag fick beskedet, det kändes i hela kroppen och tankarna var många. Migrationsverket trodde inte på min historia, och menar att det finns folk i Afghanistan som kan ta hand om mig och att det inte skulle vara farligt för mig att återvända, vilket är fel. Jag vill att det ska vara rättvist, men dom lyssnar inte på mig. Hur ska jag kunna bevisa att det är som jag säger? säger Nasir Kazimi.

– Till mig sa dom att jag var några månader äldre och att jag var över 18 år. Därför fick jag avslag, säger Hamid Akbari.

– När vi träffades var Hamid yngre än mig, nu är han äldre, säger Nasir Kazimi och ännu ett skratt tar plats i rummet.

Samtidigt vet vi alla att det här är allvar, inte det minsta roligt.

Vad tycker ni Sverige borde göra när det gäller frågan om uppehållstillstånd?

– Sverige ska tänka på mänskliga rättigheter och alla människors värde, svarar Kazimi. Vi kommer inte hit för att visa hur vi gamla är. Det handlar inte om papper. Vad ska jag säga, det är svårt. Det finns ett ordspråk på dari som säger att man är så envis att man har två fötter i en stövel.

Jag förstår inte riktigt, vad menar du?

– Migrationsverket. Dom säger nej, och är så envisa att dom fortsätter att ha kvar sina två fötter i samma stövel.

Nyligen var Hamid Akbari i Malmö för en muntlig förhandling om sin ansökan om uppehållstillstånd. ”Det gick ganska bra”, tycker han.

– Nu handlar det inte längre om min ålder, nu är jag ju 18 år och får ansvara för mig själv. De lyssnar istället på vilka skäl jag har för att få stanna kvar. Jag tänker att jag får stanna, jag håller mina tår. Men dagen innan jag skulle träffa dom var jag mycket nervös, tappade balansen och hade svårt att koncentrera mig, säger Hamid Akbari och Nasir Kazimi fortsätter.

– Det händer mycket i mitt liv just nu, det är som i en svensk låt jag tycker om; ”det går bra nu, kompis”. Men hela tiden finns frågan om uppehållstillståndet i mig, och när någon frågar mig något får jag nästan bara berätta tråkiga saker. Sällan får jag berätta om sådant jag är stolt och glad över.

Och så nämner han ytterligare ett ordspråk på dari.

– Världen lever på hoppet. Det gäller mig och Hamid också. Vi hoppas.

I nya bloggen Salaam Sverige! kommer Hamid Akbari och Nasir Ahmad Kazimi berätta om då och sedan, men framförallt om nu.
Foto: Bosse Nilsson
I nya bloggen Salaam Sverige! kommer Hamid Akbari och Nasir Ahmad Kazimi berätta om då och sedan, men framförallt om nu.

Fakta

Hamid Akbari & Nasir Ahmad Kazimi

18 år, födda i Afghanistan. Båda flydde från Iran, och kom till Sverige under 2015. Träffades i Åhus, på HVB-boendet Granvillan. HVB betyder Hem för Vård och Boende.

Idag bor de inneboende i Åhus, läser på Österänggymnasiet. Fritiden fyller de med olika aktiviteter, Kazimi jobbar också med att packa bönor.

Intresserade av bland annat film och fotboll. Har varsitt spanskt favoritlag, Hamid Akbari håller på Barcelona, Nasir Kazimi på Real Madrid.

Båda fick i somras avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd, men har överklagat.

Salaam Sverige!

Nu startar de båda bloggen Salaam Sverige! på Kristianstadsbladets kultursida. Med ungefär ett inlägg i veckan kommer de att berätta om sina liv här i Sverige. Bloggen hittas på Kristianstadsbladet.se, sök under menyn eller gå in via kulturens sida. Några av texterna kommer också att publiceras i papperstidningen.

Första inlägget publiceras idag. Det skrivs av Nasir Ahmad Kazimi, och publiceras även i en något kortare version på nästa sida. Hela inlägget läser ni på bloggen Salaam Sverige!

Visa mer...