Hur hemskt får det bli?

En av årets bästa svenska deckare, ”Avgrundens änglar” av Magnus Nordin, recenserades nyligen i den här tidningen. Men inte på deckaruppslaget utan på kultursidornas barn- och ungdomsbokuppslag. Alltså en ungdomsdeckare? Ja, fast en vuxen ungdomsdeckare – en roman som kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Flera av Nordins så kallade ungdomsromaner kunde ha platsat i en nyutkommen fackbok, ”Unga böcker för alla åldrar”, där Elise Karlsson presenterar den nya, generationsövergripande genren ”crossoverlitteratur”.

Hon menar – och jag instämmer – att det skrivs allt fler ungdomsromaner som kan läsas av äldre och även att många vuxenromaner fått yngre läsare.

”Unga böcker för alla åldrar” innehåller inte så många exempel på deckare men där finns några crossoverromaner som balanserar både mellan åldrar och mellan kriminal- och andra genrer: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”, Sara Bergmark Elfgrens & Mats Strandbergs ”Cirkeln”, Joyce Carol Oates ”Foxfire” med flera.

Åsa Carlsson, som recenserade ”Avgrundens änglar” på barn- och ungdomsuppslaget, berömmer Magnus Nordin för att ha ”skapat en rasande skicklig intrig” med ”nerv, spänning och trovärdighet”. Sen blir hon mer tveksam. Hon karaktäriserar boken som en ungdomsroman med en målgrupp som också rymmer ”de brådmogna 12-åringarna” och undrar om man ska ”sätta en spänningsroman med syfte att roa, där unga tjejer förs bort och våldtas... – i händerna på dem.”

En intressant och viktig diskussion som föder undringar och motfrågor. Det kan påpekas att varken på bokomslaget eller förlagets hemsida finns angivet att ”Avgrundens änglar” skulle vara en ungdomsroman. Snarare ännu ett exempel på crossoverlitteratur.

Magnus Nordin är inte heller den enda (ungdoms)författaren som skriver både bra och hemskt (= verklighetsförankrat). Lika bra och ännu hemskare är ”Tre”-serien av norrmannen Kjetil Johnson: tio romaner om ungdomar, kärlek, vänskap, ensamhet och mord.

Det finns även tidigare exempel på skrämmande barn- och ungdomsdeckare. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, som Astrid Lindgren gav ut redan 1951, innehåller en mördare som kommer hemskt nära bokens unga detektiver. Lindgren liksom Nordin skildrar barndomens brutala möte med vuxenvärlden.

Samma diskussion – hur hemsk får en deckare vara? – återkommer om den vuxna kriminallitteraturen. 1973 avgick Maria Lang ur Svenska Deckarakademin i protest mot att en alltför våldsam roman, ”Min vän Walter” av Richard Neely, utsetts till årets bästa utländska deckare.

Jag minns när kulturredaktören Sune Johannesson för ett par år sen bjöd in Per Erik Tell och mig till en offentlig kulturlunch för att prata deckare. Då passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många tonåringar och barn – ja, spädbarn – numera mördas i kriminallitteraturen.

Våldet från tv-serier och dataspel sprider sig, sa någon. Det förekom mord på barn även hos Agatha Christie, påpekade en annan. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Passar hennes förklaring även in på ungdomsdeckare och tonåringar? Vilket leder fram till den övergripande frågan: Ska moderna deckare – för äldre som yngre – vara underhållningslitteratur med syfte att ”roa” läsaren?

”Jag skriver för att roa och oroa...” Så svarar Magnus Nordin när vi har en mejlkonversion om hans nya roman, med eller utan prefixet ungdoms-.

Han skriver: ”Jag skulle inte rekommendera ´Avgrundens änglar´ till en elvaåring av den anledningen att jag inte tror att hen har uppnått en tillräckligt hög mognad och läsförståelse för att kunna ta till sig innehållet.”

Men han skriver också: ”Om du sätter åldersgräns på böcker eller film kommer de garanterat att locka till sig unga eftersom unga söker gränsöverskridande upplevelser, det är själva grejen med att vara tonåring.”

Kan man skildra vilket ämne och vilka händelser som helst i en ungdomsroman?

”Självklart! Tonåringar vill inte läsa harmlösa och samhällstillvända skildringar av sina liv. De vill bli tagna på allvar, inte förminskade.”

Fler citat ur Magnus Nordins mejl:

”Dessutom lever många ungdomar i dysfunktionella hem, de utsätts för mobbning och negativt kamrattryck, de är utlämnade åt olämpliga lärare och idrottsledare som ju ska vara ”vuxenförebilder”, för att inte tala om hur de ständigt måste brottas med existentiella grubblerier om alltifrån sexuell identitet till frågan: Duger jag?.”

”Mina böcker är inte en skildring av verkliga händelser eller personer utan de är fiction/thrillers, som leker med tanken Vad skulle hända om...?”