Kultur

Korruption och politisk uppgivenhet

Korruptionen är stor, det mesta går att ordna med mutor och utan lite extra inkomster vid sidan om har många svårt att få ihop sin vardag. Statsvetare Mi Lennhag studerar synen på korruptionen i det gamla öst. Här är hennes fältrapport från Kaliningrad.

Kultur
Utanför Kaliningrad ligger detta blockhus, ett av flera som under Sovjettiden byggdes för att att lösa den akuta bostadsbristen. De målades aldrig, och skicket invändigt är ofta dåligt.
Foto:
Äldre som säljer grönsaker extra.
Foto:
Spårvagn.
”Sovjeternas hus”.
Kaliningrads hamn är stor och Rysslands enda isfria.
Utanför Kaliningrad ligger detta blockhus, ett av flera som under Sovjettiden byggdes för att att lösa den akuta bostadsbristen. De målades aldrig, och skicket invändigt är ofta dåligt.
Foto:
Äldre som säljer grönsaker extra.
Foto:
Spårvagn.
”Sovjeternas hus”.
Kaliningrads hamn är stor och Rysslands enda isfria.
Utanför Kaliningrad ligger detta blockhus, ett av flera som under Sovjettiden byggdes för att att lösa den akuta bostadsbristen. De målades aldrig, och skicket invändigt är ofta dåligt.
Foto:
Äldre som säljer grönsaker extra.
Foto:
Spårvagn.
”Sovjeternas hus”.
Kaliningrads hamn är stor och Rysslands enda isfria.

I Kaliningrad säger man att ojämlikheten är oändligt större än vad som krävs för en revolution. Samtidigt råder en utbredd uppgivenhet inför politiken, och väldigt få tror att de själva kommer att få uppleva en förändring under sin livstid. Politik är något som sker på en väldigt hög nivå.

För många ryssar i Kaliningrad kvittar det vem av Putin eller Medvedev som vinner nästa presidentval. Man talar om de båda ledarna med ett något överraskande förakt. En pensionerad sjuksköterska kallar dem för ett festligt par papegojor som bara säger efter varandra.

Människor är överväldigande eniga om att ifall Ryssland ska komma på fötter på riktigt, krävs en ny ledare som ser folket, som inte är korrupt, och som inte kommer ur de gamla politiska leden. Men någon sådan ledare finns inte att rösta på, och utan mycket pengar och tvivelaktiga kontakter når de ärliga presidentkandidaterna inte maktens korridorer, menar många Kaliningradbor.

En läkare berättar för mig att en tredjedel av livet går åt att finna ”alternativa lösningar”. Samt att allt numera handlar om pengar, och att nivån på mutorna har dubblerats flera gånger om sedan år 2000. Själv arbetar hon på ett statligt sjukhus med en lön på cirka 1 500 svenska kronor, vilket man inte överlever på om man inte accepterar mutor eller har ett kvällsjobb. Sjukvården är en av de sektorer med mest korruption, tillsammans med utbildningsväsendet, poliskåren och olika myndigheter som utfärdar tillstånd och gör kontroller.

Många, även i dagens Öst- och Centraleuropa, har levt största delen av sina liv i ett system där kontakter var av yttersta vikt för att kunna köpa mat och kläder och där den omfattande byråkratin uppmuntrade informella lösningar. Det är inte ovanligt att människor med erfarenheter av ett sovjetiskt samhälle har svårt att förhålla sig till ovissheten och den stundtals kaotiska blandekonomin som finns idag. Under sovjettiden visste man vad man fick – även om man inte fick så mycket.

Jag talar med en historiker som alltid satt en ära i att inte använda kontakter för att få tillgång till något, ens under sovjetåren. Om honom säger man att han är en mycket ärlig man, och därför en mycket fattig man. Själv säger han att han är en lycklig man. En översättare som arbetar med utländska företag berättar i stället att hon samma morgon mutade en trafikpolis för att slippa tvingas till rättegång.

Att mutor uppgår till en tredjedel av det officiella bötesbeloppet är tämligen allmänt känt. I Kaliningrad kan man muta sig till det mesta: för att få ut en examen, köpa mark att bebygga, ”korrigera” ett underkänt prov i skolan, genomgå en hjärtoperation, klara uppkörning för körkort, få en dagisplats eller ett permanent Schengenvisum eller för att passera den långa kön för att kunna gifta sig.

Officiellt är arbetslösheten i Ryssland 6,5 procent, alltså lägre än i många europeiska länder. En arbetslös man, som tidigare jobbat som både sjöman, officerare och chaufför, säger att man inte får ett arbete i Kaliningrad utan kontakter. Han berättar också att Kaliningradbor räknas som arbetslösa ett år – vilket är den tid de erhåller en minimal arbetslöshetsersättning – innan de avregistreras som arbetslösa. Då förväntas man lösa sitt problem på egen hand, samtidigt som arbetslöshetsstatistiken ser bra ut.

En ung journalist jag talar med är mycket kritisk till hur Kaliningrad förvaltat utländskt bistånd, däribland svenskt. Jag frågar om han läst Millennium-trilogin av Stieg Larsson, som börjar med en historia om ett svensk företag som tjänade enorma summor på att under 90-talet låtsas satsa på olika behjärtansvärda projekt i Baltikum.

Journalisten skrattar till, säger att han läst böckerna, och berättar att det är precis så det är. Han har själv assisterat utländska, däribland svenska, journalister som försökt nysta upp just sådana biståndsskandaler.

En taxichaufför berättar att man i Kaliningrad föredrar att ens grannar är rika, om än på grund av korruption, för då kanske något kommer en själv till del. Jag säger att många svenskar vill veta att alla andra betalar skatt, för att själv också göra det. Mannen svarare att man i Ryssland föredrar om ens grannar inte betalar skatt, för då har de mer pengar som kan fördelas till bekanta genom den informella ekonomin.

Det sägs ibland att korruption bäst bekämpas genom ökad ekonomisk jämlikhet. En läkare eller polis som tjänar en lön som går att leva på är mindre benägen att acceptera mutor.

Man får akta sig för att falla i fällan och tänka att problemet är bristande moral. Det är inte tillfället som gör tjuven i Kaliningrad, utan snarare att många människor inte hade överlevt vardagen om de inte använt kontakter och betalat mutor. Hade man även reducerat den oerhört tidskrävande ryska byråkratin och människor haft demokratisk frihet nog att våga kritisera korruption på hög nivå, är det troligt att situationen ändrats.

Nu råder i stället en pessimism som gör att människor inte ser någon mening med att göra saker lagligt, särskilt när ingen annan gör det, allra minst politikerna. Och när det i många situationer inte ens vore möjligt att lösa byråkratiska problem utan rätt kontakter.

Mi Lennhag är doktorand i statsvetenskap vid Lunds universitet. Hon genomför just nu ett fältarbete i Ryssland, Litauen och Polen, där hon intervjuar medborgare om deras syn på korruption.

I två artiklar berättar hon om sina möten och erfarenheter. Nästa text handlar om unga människors flykt från Litauen, för att finna sig en ny framtid.