Kortformat vinner i längden

Kultur Artikeln publicerades

Kulturskribent Martin Lagerholm har en kluven inställning till den japanske författaren Haruki Murakami. Men när det gäller Murakamis novellkonst finns det ingen tvekan, det här är bra. Det konstaterar han efter att ha läst den 20 år gamla samlingen ”Elefanten som gick upp i rök”.

Haruki Murakamis litterära konstruktioner är som regel lika suggestiva som okonstlade. Det chosefria språket är både hans styrka och svaghet. Snille eller charlatan? Svårt att avgöra. Lätt att sugas in i fiktionens dunkla kärna, svårt att i längden uthärda hans brist på stilistiska finesser. Så förblir mitt förhållande till Murakami kluvet, även efter läsningen av hans senaste mastodontprojekt, den visionära och surrealistiska romantrilogin ”1Q84”.

Men såtrillar man dit igen. Den här gången med en nyutgåva av den tjugo år gamla novellsamlingen ”Elefanten som gick upp i rök”, här i Eiko och Yukiko Dukes reviderade översättning. Och för första gången slår jag efter fullbordad läsning igen en Murakami-bok utan att fascinationen blandats med en rejäl dos irritation.

De flestaav samlingens sjutton berättelser – minnen och skrönor, legender och anekdoter, ofta med självbiografiska inslag – utspelar sig i en till synes ordinär japansk vardag, men där små revor i tillvaron eller märkliga sammanträffanden ruckar på den skenbart välbekanta verkligheten.

Det kan handla om en helt vanlig ung man som får mystiska telefonsamtal från en okänd kvinna som tycks veta allt om hans privatliv, eller om en äldre kvinna som efter ett långt äktenskap lämnar make och dotter på grund av ett par tyska lederhosen. Atmosfären i novellerna genomsyras av ensamhet, existentiell tafatthet och bedrägliga förvillelser i det dagliga livet.

Murakami ståratt känna igen i varje enskild text. Men tydligare än i sin senare produktion skriver han här in sig i en lågmält spökromantisk berättartradition, där så skilda namn som E. T. A. Hoffmann och Jerker Virdborg dyker upp som möjliga referenser. På allvar visar han här prov på konsten att skapa en historia ur ingenting; vecklar suggestivt ut en berättelse med knappa medel men med full kontroll på de sparsmakade men effektiva stilfigurerna.

På de lakoniska mästarnas nivå – en Kafka eller Robert Walser – befinner han sig inte, men det korta formatet gagnar honom onekligen. Med hjälp av suggererande antydningar vågar han låta de nedtonade historierna liksom hänga i luften och syresätta sig själva. Så ger han de små skälvningarna under berättelsernas ytskikt och de aldrig så obetydliga sprickorna i verklighetens fasad en kraftigare sprängverkan.

Den dåliganyheten är att novellsamlingen som sagt har ett par decennier på nacken, och att Murakami med åren blivit en sämre författare. Mer rutinerad kanske, men avgjort mindre autentisk.

Kanske hittar han en dag tillbaka till sitt ursprung och till den insikt som här drabbar honom i novellen ”Fönstret”:

”Numera inser jag att verkligheten i de flesta fall inte är något man ska försöka beskriva. Det är något man ska skapa.”