Kultur

Liu Xiaobo och Nobelpriset

I morgon tilldelas den kinesiska regimkritikern Liu Xiaobo Nobels fredspris. Han kan dock inte själv delta i högtidligheterna i Oslo eftersom han sitter fängslad i hemlandet. Författaren Ming Wang-Sonnerup, numera bosatt i Skåne, var liksom Liu Xiaobo på plats på Himmelska fridens torg 1989. I dag berättar hon med egna ord om Liu Xiaobos betydelse för demokratirörelsen i Kina.

Kultur
Liu Xiaobo är vinnaren av Nobels fredspris 2010. När han fick höra nyheten, utbrast han: "Den här är en ära för alla som dog vid massakern på Himmelska fridens torg". Ja, Liu Xiaobo spelade en viktig roll under demokratirörelsen 1989.


Som högste ledare av Kinas kommunistiska parti, efter Mao Zedongs död, började Deng Xiaoping genomföra ekonomiska reformer i Kina. Målet med dessa reformer var inte att överge planekonomin utan bara att släppa på kontrollen inom vissa områden för att göra ekonomin mera effektiv under det kinesiska kommunistpartiets ledning.

Absolut makt ledde till absolut korruption. Det tog inte lång tid innan partihöjdarna utnyttjade den nya friheten till att tjäna snabba pengar. För vanliga människor som var vana vid den jämlika fattigdomen under Maos tid uppfattades korruptionen som irriterande.

Det var Deng Xiaoping som gav de intellektuella möjlighet att besöka västvärlden för första gången sedan 1949 när Mao Zedong tog makten. Dessa personer fick en chock när de insåg hur långt efter Kina låg. Några började till och med beundra det utvecklade systemet i västvärlden och förespråka mera frihet och demokrati i Kina. Det kallades för borgarliberalism eller förorenat tänkande.

Efter 1985 började unga studenter demonstrera på gatorna med krav på att regeringen skulle straffa korrupta ämbetsmän och göra den styrande makten mera ren.

Deng Xiaoping var missnöjd med partikollegan Hu Yaobangs tolerans när det gällde de liberala tankegångarna bland landets intellektuella och tvingade honom att avgå från sin post som generalsekreterare i partiet. Även andra intellektuella rensade ut ur partiet 1987.


Den 15 april 1989 dog Hu Yaobang plötsligt. Universitetsstudenter uttryckte öppet sina sympatier för Hu Yaobang och sitt missnöje med partiets förtryck av det fria tänkande.

De gick ut på gatorna och protesterade mot korruption. Studenterna ställde också krav på mera frihet och ville ha en dialog med de högsta ledarna.

Studentrörelsen spred sig från Beijing till andra provinser i Kina. Till och med fabriksarbetare, inspirerade av fackförbundet Solidaritet i Polen, protesterade och etablerade egna fackförbund.

Många vanliga människor, som led under den galopperande inflationen, uttryckte sitt stöd för studenterna. Själv följde jag utvecklingen av demokratirörelsen mycket noga.


De arroganta statliga ledarna kunde dock inte acceptera en dialog med studenterna. Det fick de arga ungdomarna att starta en hungerstrejk den 13 maj 1989.

Vid den tidpunkten ville de hårdföra i partiet ta hjälp av armén för att undertrycka studenterna.

Zhao Ziyang, premiärministern, ville inte öppna eld mot studenterna, vilket fick till följd att han avsattes. Tidigt på morgonen den 19 maj åkte Zhao ut för att träffa studenterna på Himmelska fridens torg medan han fortfarande hade sin frihet kvar. Han bad studenterna att avbryta hungerstrejken och återgå till skolan. Men studenterna förstod inte vad som väntade utan fortsatte sin hungerstrejk på torget.


Den 20 maj förklarade regeringen undantagstillstånd i Beijing. Soldater transporterades in i staden i armélastbilar. Militärhelikoptrar flög över Himmelska fridens torg. Jag kunde se ansiktet på en av piloterna från torget. En hög röst från helikoptern fick mig att skaka. Det kändes som ett blodigt kuvande av upproret var nära förestående.


På den tiden forskade universitetslektorn Liu Xiaobo från universitetet i Beijing vid Columbia University i New York. Han hade sett vad som skedde i Beijing på tv och bestämde sig för att ansluta sig till demonstranterna.

På flygplatsen i Tokyo, på väg hem till Beijing, träffade Liu Xiaobo en vän som var på väg till USA. Vännen berättade för Liu Xiaobo att det rådde undantagstillstånd i Beijing och att det skulle vara för farligt för honom att ansluta sig till studenterna.

Liu Xiaobo lyssnade dock inte på det rådet utan åkte tillbaka till Beijing som planerat. Han var på torget varje dag för att prata med studenterna. Av den anledningen konfiskerades hans pass på hans arbetsplats. Om något skulle hända honom hade han ingenstans att fly.

Liu Xiaobo uppmanade studenterna att lämna torget, men fick inget gehör för sin vädjan. I sin strävan att komma studenterna närmare startade han och tre andra välkända intellektuella en 48 timmars lång hungerstrejk den 2 juni.

Natten mellan den 3 och 4 juni, öppnade armén eld mot de vanliga Beijingbor som försökte stoppa stridsvagnarna från att komma in i Beijing.

På torget ville radikala ungdomar som hade fått vapen skjuta soldater, men det stoppades av Liu Xiaobo. Han talade med studenternas ledare och försökte övertyga dem om att lämna torget. Sedan förhandlade han med armen och fick dem att ge studenterna tid för att lämna torget utan att skadas.

Utan Liu Xiaobos ansträngningar hade fler unga liv offrats. Och mer blod skulle ha flutit på Himmelska fridens torg.



Liu Xiaobo dömdes till 20 månaders fängelse efter massakern den 4 juni. Han förlorade också sitt jobb som universitetslektor. Många människor trodde att Liu Xiaobo skulle lämna landet och leva i exil i USA. Men han valde att stanna i Kina.

Liu Xiaobo är sex år yngre än jag. Men vi har många upplevelser gemensamt. Under kulturrevolutionen (1966-1976) deporterades han till landsbygden, han var då bara 14 år gammal. Den sortens erfarenheter gjorde vår generation stark. Jag visste att han inte skulle ge upp lätt.



På 90-talet var han ordförande i kinesiska PEN och skrev mycket. Tack vare Internet kunde jag läsa mycket av det han skrev och följa förändringen i hans sätt att tänka.

Den 4 juni hade förändrat Liu Xiaobo. Han kunde inte glömma personerna som dog den där blodiga dagen. Han brydde sig om demonstranternas rättigheter och levnadssituation och hjälpte till och med personer som hade misshandlats av lokala myndigheter i sin kamp för mänskliga rättigheter. Detta arbete förde Liu Xiaobo närmare verklighetens Kina.



Efter den 4 junis händelser ändrade Deng Xiaoping strategi. Staten investerade stora summor i att bygga upp infrastrukturen. Samtidigt lockade den billiga arbetskraften utländska investeringar till Kina för att etablera exportorienterade industrier längs kusterna.

Ekonomin utvecklas i hög takt hela tiden och invånarnas inkomster har ökat. Intellektuellas inkomster har ökat snabbare än andras. I dag har många familjer till och med en bil.

Samtidigt är korruptionen mycket värre än 1989 och hela samhället tänker bara på pengar. Situationen för mänskliga rättigheter blir värre och värre. Alla konflikter har ackumulerats och känslan av missnöje ökar hela tiden. Det är miljoner av uppror varje år.

Det är hög tid att skapa ett politiskt systemskifte i Kina.



Inspirerad av Václav Havels Charter 77*, skrev Liu Xiaobo och hans kamrater Charter 08 i december 2008. I deklarationen står det att frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter är universella värden som delas av alla människor, och att demokrati, republik och konstitutionalism är den grundläggande stommen i ett modernt samhälle.

I Charter 08 utmanar Liu Xiaobo enpartidiktaturen som han ser som den enskilt viktigaste orsaken till problemen i dagens Kina, såsom korruption, arbetaruppror och allvarlig miljöförstörelse. Efter att Charter 08 hade publicerats dömdes han till 11 års fängelse.



Vilket är det bästa sättet för Kina att uppnå demokrati? Skulle en ny demokratirörelse ge kineser mer frihet?

Liu Xiaobo har blivit äldre och mognare. Han förstår att hoppet står till gräsrötterna.

Det är folket själva som bestämmer vilken typ av styre de vill ha. Om vanliga människor står upp och kämpar för sina egna mänskliga rättigheter måste regeringen kompromissa. På det sättet skulle samhället bli bättre och bättre fast med mindre blodutgjutelsen under övergångsfasen.


Liu Xiaobo förtjänar Nobels fredspris. Han är en stolthet för oss kineser.