Lyrik som är lätt att läsa, svår att glömma
Lina Ekdahls dagsaktuella diktsamling är lätt att läsa men svår att komma åt. Den består av disparata stycken, oftast en sida långa, men dessa enskildheter knyter inte sällan an till varandra på ett finurligt vis. ”Fyrahundrafyrtio år”, lyder titeln, och själva tidsbegreppet utsätts för perforering och omtolkning. Den subjektiva tiden är som bekant inte alltid kontant med klockan och almanackan.
Nu som förr vetter Ekdahls poesi åt en lätt berättande pratighet fylld av semihumoristiska knorrar, eller medvetna antiklimax. I de längre texterna närmar hon sig ett slags nonsensartade hörspel eller milt absurdistiska miniatyrdramer – ibland får läsaren intrycket av att dikterna är tillkomna för sceniskt framträdande. Och kanske att de lämpar sig bättre för en hörande publik.
Men enkelheten – och den någorlunda rytmiserade pratigheten – visar sig vara skenbar. Ju fler gånger man läser denna bok, desto mera osäkras verklighetsuppfattningen. Här finns konkreta saker som tillagningen av fisk men hellre idélöpande bilder av ett eller annat vardagsting. Ett ord, en sak, en association och ännu en. Lina Ekdahl är fena på att fånga trådar och spinna fantasifullt.
”Verkligheten liksom flyr undan och sinnena går vilse”
Och om det är demens som syns både mellan och på raderna – eller en psykos, mildare schizofreni – spelar väl egentligen ingen roll. Viktigare är det gladlynta fasthållandet vid upplösningen, hur världen ter sig när ett bord inte kan skiljas från en stol. Hur verkligheten liksom flyr undan och sinnena går vilse men i gengäld finner oanade stigar. Det är dikter från utkanten, dikter som leker kurragömma, ett svåråtkomligt diktjag. Och så Flox:
”Är det nu de kommer tillbaka orden kommer de tillbaka nu/ flox/ en vit flox har rådjuren lämnat/ ett märkligt ord märkligt namn på en blomma…”.
Så vidgas Ekdahls diktning mot vad som förr, för kanske trehundranittiosju år sedan, plägades kallas språkspel. Flox och hux flux ramlar Stig Larsson in med den blyge Horace Engdahl i släptåg. Flox är också en sorg. Som om ingenting har hänt har det ändå, med särskrivning, stått en skils mässa. Och där grepen står, står inte längre du. Lina Ekdahls diktsamling är lätt att läsa men svår att glömma.
