Mikael Wiehes röda trådar

Flykten över havet till det okända i ett nytt land är laddad nutidshistoria och i flera fall långt ifrån så lyckad som den blev för pojken Wiehe. Det är där föreställningen "... har du sett världen" börjar, och detta berättas genom Nour El Refai som själv hamnade som tvååring i Eslöv med sin familj, flyktingar från Libanon.

Den här kvällen har hon flera roller, en av dem är att en kort stund vara sig själv. Det är fint. Men främst är hon den unge Mikael Wiehe, och det på ett övertygande och underhållande sätt. Allt från den lille pojken, tonåringen och den unge mannens musik- och konstnärsdrömmar (”Jag ska bli Malmös Hemingway!”) och fram till musikkarriärens första steg med ”Hula Banduulla” (som Mikael/Nour ropar till sin oroliga mor i telefonen).

Från vänster kliver efter ett tag en äldre man in, på stela ben och med färgbrokig skjorta. Han är resultatet av den där mobbade skolpojken, nu snart 72 år gammal.

Så formar sig kvällen till en biografisk resa över denne huvudpersons liv, som artist och människa, men även med några dopp i hans hemstad Malmös utveckling under de här åren. Här är lite Per-Albin, Kockums nedläggning, den segregerade staden och Malmöfestivalen som exempel för den lyckade staden: ”solidaritet, mångkultur, framtid, visioner”. Och en form av hyllning till Möllevången som abrupt avslutas med skottsalvor och smällar. Beskrivning av läget idag? Gissar så, isåfall lika grunt som ett alldagligt Facebookinlägg.

Och det är lite av problemet med föreställningen, den blir väl skissartad och varken fördjupar eller problematiserar huvudpersonen, hemstaden eller världen. Dock finns här ett antal röda trådar; kärleken, politiken, kampen, den internationella solidariteten och så den tråd som väger allra tyngst – musiken!

Ett stort antal kända låtar, och en och annan mindre bekant, visar vilken fantastisk låtkonstnär Mikael Wiehe är. Genom sin musik kommer han och hans budskap att leva vidare, för hans sånger, som det heter i en av kvällens vackraste stunder, ”ska nya röster sjunga”.

Malmösymfonikerna ger Wiehes musik variation, tyngd och extra bärkraft. Men så finns det ytterligare en huvudperson, och henne har jag valt att spara till sist. Edda Magnason! När hon står vid mikrofonen är det som allra bäst. Hennes skönt skånsk-klingande röst ger Mikael Wiehes sånger en poesi och ett hjärta på ett närmast magiskt vis. Hon borde ha varit med mer.