Moodysson, Coco & Lukas: "Vårdcentralen Fontanellen"
NY BOK. Skrivmaskinsskriften och ordbehandlingsprogrammets imitation av en satt boksida verkar ha bytt plats. För tio år sedan ansågs skrivmaskinsskriften ful och föråldrad, nu är den vacker. Så vacker att en text skriven med sådan text automatiskt blir till "Konst". Det är lite som med gamla medeltida handskrifter.
Serietecknaren Coco Moodyssons och poeten, filmskaparen med mera, Lukas Moodyssons opus Vårdcentralen Fontanellen får förmodligen konkretisterna, som en gång knattrade fram bokstavsbildkonst på sina Halda-maskiner, att sätta sig upp i sina gravar, om de nu har några. Även Coco M:s seriekollega David Liljemark använder för övrigt skrivmaskinen kreativt/estetiskt i ett av sina album.
Baksidestexten "En bok med ord och bilder" är en ganska bra definition på någonting som varken är ett seriealbum eller en diktsamling. Gåtans lösning heter kanske Galago, som står som utgivare. När Rolf Classon någon gång runt 1980 startade Galago var den tänkt att vara en kombinerad serie- och lyriktidskrift. De som var med i de första numren hade varit publicerade i stencilerade undergroundtidskrifter som såg ut ungefär som Vårdcentralen Fontanellen: fotostatkopierade, utklippta maskinskrivna textsnuttar och utklippta tuschteckningar. Design naivism.
Om Coco och Lukas Moodysson skulle ha varit riktigt konsekventa i sitt återanvändande av (eller återvändande till) 1970-talets stil borde de tagit steget fullt ut och trycka den på blåstencil, eller åtminstone på den Nashuatec-kopiator som finns avbildad längst bak i boken. Mot slutet dyker 70-talsterroristikonerna Ulrike Meinhof, Andreas Baader och Gudrun Ensslin helt följdriktigt upp. De skrev också på maskin, men bara med gemener då de ansåg att versalerna signalerade borgerlighet.
Världen var onekligen mindre komplicerad då. Innan postmodernisterna kom med sin ironi. Huruvida M & M vill se sig som ironiker vet jag inte riktigt, men likt sanna postmodernister har de gjort en nostalgisk resa bakåt i tiden och samlat på sig kulturskrot som de vill återanvända.
De bör ha stött på Inger och Lasse Sandberg och Bengt Emil Johanson någonstans i mitten av 1960-talet. Men kanske är det någonting ännu äldre i Fontanellen som jag far efter?
Jag får under läsningen samma utmattningskänsla som vid alltför flitigt umgänge med surrealisterna från 1930-talet – för hög konsumtion av automatskrift, ihopfogade fragment, freudianska fantasier om sex och stympningar.
Kan inte undgå att tänka på teorierna om den bohemiska konstnären som utmanar den borgerliga smaken men ändå är beroende av borgaren som publik.
En hopplös rävsax.
Jan Hoff
Coco & Lukas Moodysson: "Vårdcentralen Fontanellen" (Ordfront Galago)
