Nydahl, Thomas: "Musiken som föddes bortom haven"
"I fadon hittade jag hem utan att förstå var det var jag hade hamnat", förklarar Thomas Nydahl. Fadon slog ner i hans liv för ett kvartssekel sedan och har stannat kvar där för gott. Nu har det blivit dags att samla intrycken, ordna det som inte så lätt låter sig ordnas eller redas ut, se bakåt i historien, beskriva nuet och fråga sig vart fadon kan vara på väg.
Det har verkligen inte skrivits mycket i ämnet, inte norr om Alperna och Frankrike, vilket kan förvåna den som redan på 1950-talet lyssnade på fadodrottningen Amália Rodrigues på skiva här uppe i Norden.
2004 publicerade Thomas Nydahl en utmärkt bok om fado, "Kärlek och längtan" (som kom i en andra, utvidgad upplaga året därpå). Den följs redan av "Musiken som föddes bortom haven" med underrubriken "En berättelse om den portugisiska fadomusiken och saudadebegreppet".
Mycket kommer naturligtvis igen från den tidigare boken. Det är som om den inte lämnat honom någon ro. Han har forskat och funderat vidare, framför allt över vad som nu håller på att hända med fadon när nya generationer av fadister far världen runt och framträder på stora scener. Förut var det bara Amália Rodrigues som var en internationell celebritet.
Redan omslagen till de båda böckerna talar sitt tydliga språk. "Kärlek och längtan" presenterades med en bild av Cristina Branco. I sin nya bok är Thomas Nydahl mycket kritisk mot denna sångerska och dömer ut hennes senaste tolkningar som "varuhus-muzak"!
Omslaget till "Musiken som föddes bortom haven" pryds i stället av ett foto – ett mycket vackert foto – av Aldina Duarte, en intensiv, i traditionen djupt rotad uttolkare av den känslostarka, melankoliska fadon med dess speciella uttryck för längtan och ensamhet – saudade.
"Fado är den tillspillogivna människans röst", säger Thomas Nydahl. Den är från början underklassens musik, liksom bluesen, tangon och flamencon. Det som ger var och en sin särart är den sociala, kulturella och historiska bakgrunden, med rötter som ibland är omöjliga att följa och som i fadons fall till och med dras tillbaka till de medeltida trubadurerna.
De är besläktade uttrycksformer och har alla förvandlats av den moderna tiden med dess internationalisering. Fadon är den som längst fått leva orörd och också den som sist gjort sig känd i omvärlden (med undantaget Amália Rodrigues), vilket beror på att Portugal med fadons huvudstad Lissabon länge förblivit ett tämligen bortglömt land i Europas utkant, dit massturismen – som också yttrat sig i en omfattande fadoturism – kommit ganska sent.
Den brinnande frågan är hur den äkta fadon, denna nattens musik, kommer att kunna överleva på fadoklubbarna i Lissabon och/eller på konsertestraderna världen över genom 2000-talets fadister, de flesta kvinnliga som Mariza, Mísia, Mafalda Arnauth, Joana Amendoeira (som sjunger i Kristianstad den 22/11) eller Katia Guerreiro (som framträder i Stockholm imorgon), men också enstaka manliga som Camané och Pedro Moutinho.
Nydahl ställer frågan till sig själv och till en rad sångare och andra som han intervjuat. Svaret är inte entydigt. Några menar att den äkta varan klarar sig genom all turism och kommersialisering; andra är mer pessimistiska.
Thomas Nydahls nya bok är oumbärlig för den som vill ge sig in i fadons värld. Den är full av synpunkter och information. Den är rapsodisk till sin uppläggning. Nydahl blandar intervjuer med annat material. Ibland rör han sig lite i utkanten av ämnet, som när han ber sångerskan Lisa Nilsson berätta om sina brasilianska erfarenheter.
Boken innehåller en utförlig diskografi. Intresset för fado är för närvarande stort bland stora och små skivbolag. Nydahl ger också litteraturanvisningar. Med boken följer en cd med 23 härliga gamla fadoinspelningar från 1928-1936.
Om det blir en andra upplaga, skulle jag önska ett alfabetiskt register. Det är många namn som cirkulerar i boken.
Kjell A Johansson
