Nytt sonettintresse intresserar
Den här artikeln skall handla om sonetten, en rimflätad versform på åtta plus sex rader, som det senaste året fått ett rejält uppsving på svenska. Först måste jag bara få berätta något om hur jag levt de senaste femton åren innanför den klassiskt-figurativa målarmiljön i Oslo.
När man målar föreställande så får man snart märka att folk minsann har åsikter på det man gör: Skall det där föreställa en ko? Eller, är inte det där huvudet för stort? Skall den axeln vara så där sned? Alla och envar verkar att ha synpunkter på den målade bilden, hos varje betraktare vaknar den inre experten. Och detta är också vad som gör den klassiska konsten så underbart demokratisk och tillgänglig. Det går inte då för konstnären att gömma sig, inte som den abstrakte målaren eller den experimentella poeten, med ett: du, det skall vara så här! Nej, ingen vill tro på en sned anatomi, ingen ser med tillit på en ko med fem ben.
Populär håller också sonetten på att bli. Innanför den nya lyrik som annars verkar läsas av allt färre. Malte Perssons nya sonettsamling recenserar jag härintill. I höstas utkom Magnus William-Olssons samling ”Ingersonetterna”, belönad med Bellman-priset av Svenska Akademin. Nyligen utkom även Eva Ströms nyöversättning av Shakespeares sonetter.
Böcker som generellt väckt mycket nyfikenhet. Alla kan ju lätt känna igen en sonett, med sin grafiska uppställning och fjorton rader. Och folk luftar gärna sina uppfattningar, är den bra eller dålig? Viktigast för sonetten är övergången mellan de två kvartetterna, fyraradingarna, och de efterföljande två terzinerna, treradingarna. Första halvan av sonetten presenterar ämnet, medan den andra sätter skruv på det. Saken har formulerats på olika sätt och i olika tider, som en övergång mellan abstrakt och konkretisering, eller kanske mellan allmängiltigt och personligt. Rimflätning varierar.
Det kändes därför jätteintressant när Magnus William-Olssons samling ”Ingersonetterna”, mitt ibland hyllningskören av berömmande recensenter även mötte en ensam kritisk röst. Det var Svenska Dagbladetkritikern Michel Ekman som med eftertryck sågade diktsamlingen. Dock var han mycket otydlig på den springande punkten, varför han ansåg sonetterna dåliga.
Senare återkom Ekman för att konkretisera sina kritiska synpunkter. ”Han kan inte rimma”, hävdade han. Men så följde det; ”knaggliga versrader som varken följer metern eller naturligt tal”. Formuleringen tycktes mig intressant, för det förhåller sig nämligen så, att sonettens rytm och svensk talrytm är motstridiga. Sonett-rytm bör vara stigande medan svenska språkets talrytm snarare kan karaktäriseras som fallande. Att ”varken följa metern eller naturligt tal” tycktes mig därför idealiskt, därför att på så vis skapas synkoper i rytmen. Ekmans kritik lät teoretisk.
Vad man snart märker när man själv försöker dikta en sonett är att den är kortare än man tror, det rör sig närmast om miniatyrkonst. En amerikansk poetvän till mig kallade sonetten för ”den europeiska haikun”, varpå han skrattade så att han rullade. En haiku är som bekant en japansk dikt på tre rader och sjutton stavelser.
Av gammal tradition förväntas även av en sonett att den rymmer ett visst allvar och tyngd. Fast redan den franske dekadenten Paul Verlaine gjorde avsteg från ”finheten” i sonetten, och likafullt har ingen skrivit finare sonetter än han. På svenska satte sekelskiftspoeterna Bertel Gripenberg och Sigurd Agrell igång veritabla sonettfabriker. Den skånske poeten Emil Kléen var känd för att kunna skriva en sonett om vilket ämne som helst på bara tio minuter om man bara köpte en grogg åt honom. Att själv ha prövat skriva en sonett brukar göra en något mer respektfull för den som kan.
