Örjan Andersson får Ganneviksstipendiet
– Det är så underbart härligt för tiden stannar liksom upp lite grand. Någon pekar på ens utövande och säger att det här tycker vi är viktigt. Det är stort för mig, säger han.
Vid det här laget är han en av Sveriges mest välrenommerade koreografer. Örjan Andersson började dansa i sena tonåren delvis inspirerad av ett gästspel av Cullbergbaletten, gick Balettakademien i Stockholm och jobbade med Ohad Naharin i Israel. 1992 debuterade han som koreograf med verket "Nemo saltat sobrius" (Ingen dansar nykter) och startade eget danskompani fyra år senare.
– Ibland ringer det unga koreografer som kanske vill använda något verk man gjorde på 90-talet, omarbeta materialet och göra något slags koncept av det. Då tänker man "jaha, just det, jag är något slags etablissemang". Men annars jobbar jag bara på med nya verk, säger han.
Just nu samarbetar han med String Ensemble från Skottland. Dansföreställningen "Prelude: Skydiving from a dream", som får premiär i Glasgow i höst är inte det första projekt som Örjan Andersson gör tillsammans med den tolv man starka stråkorkestern. "Goldberg variations: ternary patterns for insomnia" har redan visats både i Sverige och internationellt.
– För mig är de här två formerna, dans och musik, så lierade, det där slutar aldrig att imponera på mig. Jag tycker det är så fantastiskt och framför allt när man får jobba med sådana här musiker. Att ha dem på scenen och samtidigt kunna jobba med mina dansare, det är en ynnest.
Är det stor skillnad ha livemusiker med på scenen?
– Ja, jag tycker det, för jag är intresserad av olika slags fysikalitet på scenen, inte bara den här tränade tekniska dansaren kanske utan även en musiker eller en skådespelare, eller den här andra kroppen.
På senare år har han också tagit regiuppdrag på teatern, fast han mer ser det som att han koreograferar skådespelarna, snarare än regisserar dem. Förra året gjorde han till exempel en lekfull tolkning av William Shakespeares "Hamlet" på Folkteatern i Gävle.
– Jag tycker det är spännande och naturligtvis också lite jobbigt och läskigt att försätta sig i de här situationerna när man inte är van eller kan. Samtidigt är det otroligt lärorikt. Kanske kommer det lite med åldern att man gör de där grejorna nu, jag måste nog ha de där utmaningarna.
Dans är ingen lukrativ verksamhet, även om man är ett namn i branschen, så Ganneviksstipendiet på 500 000 kronor kommer väl till pass ekonomiskt. Men det är ändå beviset på uppskattning som väger tyngst för Örjan Andersson.
– Vi jobbar ju med något slags efemär verksamhet. Vi kan inte visa att vi har gjort en bil eller något. Det vi har jobbat med är borta i nästa sekund som det har visats. Då känns det skönt att få något sådant här.
