Persson, Leif GW: "Faller fritt som i en dröm"

När den i Expressen nyligen kritiserade – fast han försvarade sig väl – polisprofessorn Leif GW Persson nu avslutar sin trilogi med rikskriminalens chef Lars Martin Johansson som huvudperson, är det med en besk salva mot Palmeutredningen, eller, mer rätt, Palmeutredningarna.

"Faller fritt som i en dröm" är på ett sätt Leif GW Perssons egen utredning, och det i expressfart. En trio stjärnpoliser utses i all hemlighet, med det enkla, nåja, uppdraget att hitta "fanskapet" som låg bakom mordet. Detta innebär att det gigantiska utredningsmaterialet lyfts fram i ljuset, teorier testas på nytt och en mängd intervjuer och förhör av viktiga personer genomförs. Varje vecka stämmer trion av de uppgifter de fått in med sin chef.

Perssons roman är lika innehållsmässigt intressant, som den är litterärt ointressant. Enformig och torftig. När det handlar om middagsbjudningar blir det lustfylld läsning, annars dominerar dialogerna, ofta ihop med ett, för det mesta onödigt, tanketillägg av (be)dömande art.

Den kritiska genomgången av en havererad utredning är dock både rolig och orolig läsning. Även som oinsatt har jag svårt att ta flera uppgifter på allvar, men med kännedom om Perssons insyn och kunskap i fallet anar jag att jag borde göra det. Området mellan fakta och fiktion, sanning och lögn är en intressant spelplan och denna utnyttjar GW Persson till sin fördel. Det är också där han placerar sitt projekt, medveten om att en roman ibland kan komma hemskt nära sanningen.

Mycket kraft ägnas åt att knäcka den vittneskedja som originalutredningen byggde mycket på. Därefter synas de vittnen som hörts, och de som avfärdats.

Under Bokfestivalen i Kristianstad intervjuade jag GW Persson. Han sågade då det mesta av all den facklitteratur som skrivits om Palmemordet.

Hans egen roman är onekligen ett färgstarkt bidrag till den här digra samlingen. Och förmodligen det mest underhållande.

Sune Johannesson