Pigavdrag, vit makt samt en och annan jubilar

Kultur

Frilansjournalist Maria Hagström gör en Wallraff. Hon tar jobb på ett städföretag och skriver dagbok. Ett mycket läsvärt reportage i Pockettidningen R, anser kultursidans specielle tidskriftsskribent Peter Viktorsson.

Artikeln publicerades 4 juni 2007.Just som Günter Wallraff aviserat sin comeback kan man i Pockettidningen R läsa ett svenskt reportage i dennes anda. Frilansjournalisten Maria Hagström tog anställning hos städföretaget Hemfrid, givetvis utan att arbetsgivaren kände till att hon var där i syfte att granska och beskriva branschen, högaktuell nu i dagarna.

Det handlar om skatteavdrag för hushållsnära tjänster, av belackare kallat pigavdraget. Från 1 juli blir det möjligt att dra av hälften av sina utgifter för hushållstjänster som städning, snöskottning och gräsklippning. Max 50000 kr per person och år får dras av, och den som tillhandahåller tjänsten måste inneha F-skattsedel.



Maria Hagström gav sig alltså ut på fältet, och i dagboken rapporterar hon om kampen mot klockan och värkande leder. De andra städerskorna (jo, femininformen är ett medvetet val) välkomnar henne med glädje och viss förvåning – hon är ju svensk! En av Hagströms ryska arbetskamrater frågar flera gånger om hennes familj verkligen vet vad hon jobbar med.

Arbetet är slitsamt, lönen är låg (Hemfrid erbjuder enbart deltidstjänster), och denna samtida rapport från en skurhink ger en god inblick i en tuff vardag – utan att för den skull söka påskina att städerskornas arbetsförhållanden är värre än många andras. Arbetsgivaren Hemfrid framställs som seriös. Maria Hagströms reportage är kritiskt granskande, men varken ensidigt eller svartmålande.



Efter reportaget tillåts olika röster komma till tals. Fördelar vägs mot nackdelar, fler arbetstillfällen ställs mot en tillbakagång i jämställdhetsfrågan, rik mot fattig. Städbranschens företrädare och drivande politiker betonar att avdraget gör det möjligt för fler kvinnor att slippa dubbelarbeta (det vill säga att sköta både karriären och hemmet) samtidigt som svartjobb omvandlas till tryggare anställningsformer.

Kritikerna, med facket i spetsen, köper inte den beskrivningen. Det kommer fortfarande vara billigare att anlita svart städhjälp, och skattelättnaden kommer främst att gynna dem som redan har det gott ställt – en lågavlönad städerska får snällt fortsätta städa såväl andras som sitt eget hem. Inte heller ur jämställdhetssynpunkt är avdraget lyckat. Avgående JämO Claes Borgström ser det som ett sätt för välbeställda män att slippa ta ansvar för hemmet.



För elva år sedan gjorde Expo en kartläggning av den svenska vit makt-musiken. Nu följer man upp den granskningen och undersöker hur situationen ser ut idag. Internet har delvis förändrat spridningsmönstret och inskränkt de större bolagens makt, men lyssnarna tycks ha blivit fler och fortfarande är det främst unga män som lockas av musiken och budskapet. Expo möter två av dem – symptomatiskt nog på den lokala pizzerian.

Expo har även träffat två sverigedemokrater i Malmö, en smula anmärkningsvärda såtillvida att de själva är invandrare (från Grekland respektive Ungern), men lätta att känna igen på retoriken. Det var bättre förr, på varvens tid. Nu består Malmö mest av araber, och som en av de intervjuade säger, ligger det "i deras kultur att man skall utnyttja staten så mycket som möjligt".



Några ord av framlidne Ryszard Kapuscinski får tjäna som motvikt. I en essä i senaste numret av Karavan skriver han om vårt behov av dialog: "Detta är inte längre något förslag, utan en förpliktelse som den mångkulturella världens realitet ställer oss inför."

I övrigt ägnas Karavan mestadels åt författaren Calixthe Beyala, född i Kamerun men sedan många år bosatt i Paris. Hennes författarskap är prisat, men också omtvistat. I hennes böcker, av vilka två finns översatta till svenska, kolliderar afrikanska och europeiska synsätt, animismen slår följe med feminismen. I Karavan får man ta del av hennes många sidor, som visar sig innefatta även en god dos matlagning.



På varsitt håll uppmärksammas två jubilarer: Gunnar Ekelöf (100 år i september) och Carl von Linné (kommentar överflödig vid det här laget). Lyrikvännens temanummer om Ekelöf är förvisso charmigt, men strängt taget försumbart.

Riktigt läsvärt är däremot Parnass nummer om Linné. Här får man bland mycket annat ta del av blomsterkonungens funderingar kring alkoholens följder samt veta hur samerna använde vitmossa förr i tiden. Missa inte det.

Peter Viktorsson