Roussel – plagiatorn

Kultur

Franske författaren Raymond Roussel verkade i det kreativa Paris under förra seklets början, hyllad av surrealisterna. Bibliotekarie och skribent Tomas Lidbeck har läst maskinromanen ”Locus Solus”.

Artikeln publicerades 1 mars 2013.

Fransmannen Raymond Roussel (1877–1933) var inte en författare som gjorde det enkelt för sig. Om detta vittnar bland annat romanen ”Locus Solus” från 1914 som nu har kommit i en snygg, ny svensk upplaga i Torstens Ekboms översättning.

Det är inte långsökt att i bokens huvudperson, den excentriske vetenskapsmannen Martial Canterel, se ett förtäckt självporträtt. Denne Canterel håller till på ett stort gods utanför Paris där han och en kader av vetenskapsmän konstruerar de mest häpnadsväckande uppfinningar vars praktiska nytta inte alltid är uppenbara. Här förevisas exempelvis en väderstyrd mosaikläggningsmaskin som lägger gamla utdragna tänder i avancerade mönster. I förbifarten nämns att uppfinnaren även har konstruerat en smärtfri tandutdragningsmaskin.

Det är mångasom har pekat på det litterära släktskapet mellan Jules Verne och Raymond Roussel, men likheten inskränker sig mest till förkärleken för fantastiska uppfinningar och minutiösa redogörelser för konstruktioner av komplicerade apparater, med kolvar, pistonger, prismor, ventiler och tryckmätare som med förbluffande precision får de mest häpnadsväckande maskiner att fungera.

Som läsare befinner man sig i industrialismens barnkammare där allt tycks vara möjligt. Men där Jules Vernes uppfinningar möjliggör rymdfarter eller låter läsaren färdas under oceanerna i ubåten Nautilus tillsammans med den fruktansvärde kapten Nemo, så tycks Roussels uppfinningar i stort sett sakna praktisk nytta.

Om man bortser från tandutdragningsapparaten så för hans maskiner tankarna mer till storslagna konstverk utan annat egentligt syfte än att underhålla och stimulera fantasin. Kanske rentav till romanbyggen.

Roussel hade svårtatt hitta någon förläggare till sina verk men eftersom han av födsel och ohejdad vana var en oerhört förmögen person såg han till att själv bekosta utgivningen. Samma sak med hans teaterpjäser där han hyrde teaterlokal och ensemble för uppsättningarna. En del av dessa pjäser förorsakade slagsmål hos åskådarna som inte hade dagens teaterpubliks blaserade vana vid absurdistiska provokationer. Men det fanns i alla fall en trogen publik i 20-talets Paris som hyllade Roussel – surrealisterna. I sitt andra manifest skrev André Breton att Roussel är ”surrealist i anekdoten”.

Och så var det nog, i anekdoten. För stilistiskt låg Roussel långt ifrån surrealisternas ideal av fritt flödande prosa från de undermedvetna regionerna. Torsten Ekbom noterar i sitt efterord att intrigbygge knappast var Roussels starka sida. Säga vad man vill om Jules Vernes böcker, men nog var de spännande. Roussel saknade helt insikt om cliffhangers betydelse för en äventyrsroman. Eller så var det så att han inte skrev i samma genre. När boken om hur Roussel skrev sina romaner (”Comment jái ecrit certains de mes livres”; ”Hur jag skrev mina böcker”) publicerades 1935, efter hans för tidiga död, spreds ett förklarande ljus över hans prosa.

Det visade sigatt han laborerade med avancerade språkliga metoder. Han gillade homonymer, alltså ord eller meningar som låter lika men har helt olika betydelser. En bok fick gärna börja med en sådan mening i en betydelse och skulle sedan avslutas med samma mening men i den andra betydelsen. En annan variant gick ut på att författaren slog upp ett ord, exempelvis Volt i ett lexikon, får fram ett tjugotal ord som börjar på dessa fyra bokstäver och sedan bemödar sig om att få med så många som möjligt i texten, Voltaire, voltmätare eller voltigera.

Då skrivknepenavslöjades tappade han raskt sina beundrare hos surrealisterna. Detta språkknåpande var så långt från den automatiska skriften man kunde tänka sig. Däremot kom han senare att uppmärksammas och hyllas av det Patafysiska kollegiet och så småningom också av sällskapet OuLiPo, verkstaden för potentiell litteratur, med aktade medlemmar som Raymond Queneau, George Perec, matematikern François Le Lionnais, Italo Calvino och Harry Mathews. De hyllade honom som en föregripande plagiator, det vill säga en författare som verkat i OuLiPo:s anda långt innan sällskapet ens var påtänkt. Bättre sällskap kan en excentrisk författare knappast hamna i.