Säfve, Torbjörn: "De sanna och de falska"

Säfve har för vana att ge sig i kast med historien och historiska personer. Han har krupit in under skinnet på Vladimir Majakovskij i "Jag brinner" och på Francisco de Goya i "I Goyas tecken", han har skildrat hela 1900-talet i eposet "Hemliga litterära världsakademin" som inleds med den vemodiga och starka "Isjättarnas tid".

Han drivs av upptäckarglädje, kan vara burdus och tvärsäker för att sedan helomvända och bli ödmjuk, tvekande.

"De sanna och de falska", som i höst gavs ut av förlaget Ruin, är besvärlig att recensera, att tycka till om. Den är uppfodrande och diskuterande, man kan inte sätta sig ner och tro att Säfve ska göra hela jobbet.

Ramberättelsen tar sin början i 600-talets England där en pojke mister båda sina föräldrar med kort intervall. Pojken blir man och skrivare. Han ser en ny religion, islam, ta sig in i den kristna kulturen. I Stonehenge möter han sonen till en av profeten Mohammeds lärjungar och en inre och yttre vandring påbörjas, ett sökande efter frihet.

Säfve fångar seder, platser och stämningar på ett fint sätt. Man kan riktigt känna doften av kryddor, slavsvett och blod. Kulturer från flera kontinenter beskrivs ingående och lustfyllt och boken ger tips om tidig läkekonst, hur man försökte bota barnlöshet och hur getingstick lindrades.

Sufismen, som Säfve konverterat till (han bär det muslimska namnet Ali Touba), är en intressant sida av islam, en riktning som vi islam-amatörer kan bekanta oss med för att vidga synen på en religion. Säfve är, på sitt eget originella sätt, en inkörsport, som islamanarkist.

Det man ibland kan beklaga är att han håller sin livserfarenhet framför sig som en lans och kanske hindrar läsaren från att göra upptäckter på egna villkor. Men han har något helt unikt: det nordiskt karga möter det persiskt passionerade i hans röst. Han fyller orden med människans rätt att njuta livet.

I dag ska ju det mesta vara light. Säfve är inte light. Han är grädde med mörk choklad och en och annan fyratumsspik.

Stefan Whilde