Rebecca Wendel: ”Se mig!”
Jag är en liten filur på 8 år som bor på ön Philosofia där jag går i en författarklass. Jag själv är väldigt kort, för kort. Men vår ö är väldigt stor och alla i min författarklass är närmre tio millimeter! Jag är bara 4 millimeter. De andra ser inte ens mig. Varför?! Jag gör allt jag kan för att få Nils, Cassandra och Pim, tre av mina tjugo klasskamrater, att se mig. Jag skriver i marken, SE MIG! Eller HÄR ÄR JAG! Men de ser inte mig. Igår försökte jag göra en banderoll men pennan är för stor och tung. Jag kan inte be läraren att skriva ut något från skrivaren för hon vet knappt att jag är hennes elev. Men men, de kommer ändå bara trampa ner min fina banderoll. Varför ska allt vara så hopplöst?
Idag på svenskalektionen skulle vi skriva en berättelse. Vår skola, Lilledutt, är fin men jag kan knappt gå ner från trappan när vi ska på rast, eftersom att varje trappsteg är två millimeter höga. Men i alla fall, jag skrev om hur det är att inte synas. När jag skrev min berättelse kom jag på en sak jag kunde gör för att synas, jag skulle gå på styltor.
När jag kom hem letade jag efter styltor men jag hittade inga och vi har lite dålig ekonomi nu när pappa var tvungen att byta jobb så jag kan inte köpa några heller. Jag, Sam Picher, har gett upp hoppet om att någon ska se mig. Varken Nils med sin roliga humor, eller Cassandra med sitt fina bruna långa hår. Inte ens Pim som vet vem alla är och känner varenda en. Ingen…
Nu är det lördag. Jag tänker att godis kanske är något som kan få mig på bättre humör så att jag kan stå på huvudet för att alla tankar och idéer ska åka ner i hjärnan. Men såklart har vi inget godis och mamma och pappa kommer inte låta mig gå och köpa en bit eller två. Jag ställer mig på huvudet men ingenting händer. Jag står där en halv dag men nej - inget.
Jag gör min läxa på mitt stora rum på andra våningen i vårt gigantiska hus, men jag kan inte tänka klart. Mamma säger att jag ska gå och dricka lite vatten. Men det hjälper inte… eller? Någon knackar på dörren! Jag öppnar, men blir besviken blandat med glad när jag ser att det är pappas gamla chef. Tänk om pappa ska få tillbaka sitt jobb! Det med att jag inte syns var glömt för ett tag men sen kom klumpen i magen igen.
Det är kvällsmat och pappa var på strålande humör medan han berättade för mig, mamma och mina fem syskon Alice, Rut, Alex, Liljen och Lilja, att han hade fått tillbaka sitt gamla jobb. Mamma hade varit och köpt godis, på en söndag! Det som var förbjudet utan undantag, men mamma tyckte att det här var för speciellt för att inte fira. Med andra ord, ett undantag. Det var en av de bästa kvällarna i mitt liv. Jag var glad! Och skrattade! Som om jag fyllde år!
Måndag. Det kändes som om det skulle bli en bra dag, även fast att det var skola och ingen skulle se mig. Idag skulle något bra hända. Men vad? Jag hade med mig en penna som passade mig och min längd. Jag gjorde en gigantisk banderoll men var är alla? De var inte på rast. Hade vi slöjd idag? Nej. Var de på utflykt? Nej, det är först imorgon. Men var är alla?!
Jag går och letar igenom hela skolan men ingen är där. Skolan är rätt så läskig när den är tom. Jag ryser till när jag får känslan av att jag inte är själv. Men skakar av mig det. Jag går ut på skolgården där vinden blåser i trädkronorna och det lilla bruset hörs. Solen skiner och lyser upp den nya asfalten. Jag går genom den stora skogen ner till grusplanen där de brukar spela miniboll men där är tomt. Helt tomt.
Jag går hem. Men vänder om och går tillbaka. Det är något som inte stämmer. Jag går till grusplanen. Och då ser jag att någon har skrivit något i marken. Det står:
SE OSS! VI STÅR BREVID DIG! VÄND DIG TILL VÄNSTER OCH BÖJ DIG NER SÅ ATT DU BLIR EN OCH EN HALV MILLIMETER! VI STÅR DÄR! /MIMMI OCH ALF
Vem är Mimmi och Alf? Men jag gör som det står för något säger mig att det är två korta Philosofiabor där nere som känner som mig. Och titta! Där är de! Två små Philosofier. Vi blir snabbt kompisar och leker hela dagen och hela kvällen hemma hos mig. Jag ser faktiskt dem, även fast att de är korta. Cassandra, Nils och Pim är helt glömda. Nu är det Mimmi och Alf som är mina kompisar. Vi har så roligt när vi leker.
Dagen efter är det som vanligt igen, förutom att jag har kompisar! Bästa kompisar tillochmed. Helt fantastiskt!
Tänk så mycket du kan se genom dina ögon.
Av: Rebecca Wendel
Vinnarna i kategori A 10-12 år
Bästa Berättelsen är uppdelad i tre åldersgrupper. Här är vinnarna i Kategori A, för de som är 10-12 år, födda 2007-2009.
1. ”Se mig”. Av Rebecca Wendel, född 2007. Pris: 500 kr.
Juryns motivering: ”Fantasifull berättelse om att vara liten, näst intill osynlig, i en stor värld. Om att se sig om efter andra vänner än dom som inte ser en. Dubbelbottnad berättelse med underfundig humor. För tankarna såväl till klassiker som Gullivers resor som till nya bilderboken Vem ser Dim.”
2. ”Ryktet”. Av Mirabelle Simonsson, född 2007. Pris: Bokpaket.
Juryns motivering: ”En skickligt skriven vardagsberättelse om att plötsligt, och obegripligt, bli hatad av sin crush. Aktuellt tema med falska rykten som snabbt sprids via sociala medier och får stora konsekvenser. I det här fallet leder dock ryktet till ett gott slut, till slut.”
3. ”Slår upp ögonen”. Av Vera Frisk, född 2008. Pris: Biobiljetter.
Juryns motivering: ”Poetisk och innovativ text skriven i episoder som får läsaren att tänka på filmsekvenser. Snyggt med upprepningen, den röda tråden. Insiktsfullt om att vi alla, trots olika öden och olika drömmar, är väldigt lika varandra.”
Om Bästa Berättelsen 2019:
Prisutdelningen sker under Kristianstad Bokfestival, lördagen den 7 september kl 14.30 på Stadsbiblioteket. Bästa Berättelsen är en satsning av Kristianstads kommun och Lions Club Kristianstad.
